Arto Mustajoki är en på det ryska språket och sinnet specialiserad forskare, som inte drar sig för även administrativa uppgifter i vetenskapsorganisationer. Professor Mustajoki förespråkar popularisering av forskning. Han deltar aktivt i samhälleliga diskussioner, skriver facklitterära verk och njuter av att uppträda.

Som verkställande direktör för Delegationen för stiftelser och fonder har Liisa Suvikumpu en bra överblick av samhället. Hon ser de fina resultat som åstadkoms i vårt samhälle inom vetenskap, konst, kultur och på andra allmännyttiga områden med hjälp av de pengar som stiftelserna delar ut. Hon är stolt över Helsingfors universitet och önskar att människan är universitetets viktigaste resurs även i fortsättningen.

Ebba Witt-Brattströms vetenskapliga passion är litteraturhistoria. Hon tänker sig det som ett bibliotek som omfattar alla typer av mänskliga erfarenheter, gestaltade på miljoner olika sätt. Problemet anser Witt-Brattström vara att kvinnorna i litteraturens stora bok ofta har nedvärderats. I sin forskning återställer hon balansen, visar på litterära könsdialoger genom epokerna. Tråkigt har hon aldrig.

Mika Lavento är professor i arkeologi, och hans arbetsområden omfattar arkeologisk forskning på olika håll i världen. Han har huvudsakligen bedrivit forskning i tajgaområdet och utfört omfattande fältarbeten i Grekland och Mellanöstern. Lavento är fascinerad av arkeologi därför att ämnet kombinerar flera olika vetenskapsgrenar. Dessutom utvecklas de arkeologiska metoderna snabbt. Det uppstår också alltmer nytt forskningsmaterial som på ett avgörande sätt kan förändra våra tidigare uppfattningar om det förflutna.

Smidigt som en katt övergick Mikko Myllykoski till sitt nuvarande arbete som upplevelsedirektör på vetenskapscentret Heureka. Genom sina studier i historia, i latin och romersk litteratur och i klassisk arkeologi fick han redan under studietiden bland annat skriva historiker och planera utställningar för universitetets 350-årsjubileum. I sin doktorsavhandling, som just nu är under arbete, reflekterar Myllykoski över utställningsmediet som en radikal social innovation.

Akademiprofessor Markku Peltonen är en internationellt uppskattad forskare i nya tidens idéhistoria. I sitt projekt inom Finlands Akademi forskar han i demokratins begrepp under 1600-talet. Forskning som tar fram redan bortglömda uppfattningar kastar också nytt ljus över vårt samtida politiska system. De tidsperioder som Peltonen tillbringat vid universiteten i Cambridge och Princeton har varit avgörande för hans karriär.

Titeln hedersdoktor är den största utmärkelsen som universitetet kan tilldela en enskild person. Till skillnad från andra doktorstitlar är titeln hedersdoktor inte beroende av akademiska meriter. Personer som har arbetat för vetenskapen, universitetet eller en betydande samhällsfråga kan utses till hedersdoktorer. Genom utmärkelsen kan universitetet också lyfta fram viktiga och aktuella teman. Titeln hedersdoktor tilldelas av enskilda fakulteter vid så kallade promotioner, där man firar magistrar och doktorer som har slutfört sina studier. Promotioner ordnas vanligtvis med fyra års mellanrum, och filosofiska fakulteten kommer att ordna en promotion följande gång år 2017. En särskild kommitté tar emot förslag till hedersdoktorskandidater och fattar de officiella besluten. Vi har här valt att presentera åtta hedersdoktorer från vår fakultet.

Trots motgångar, ekonomiska problem och ett kortvarigt liv gjorde Karl Collan sig bemärkt inom många olika områden. Under sin studietid var han en aktiv och inflytelserik figur inom nationsverksamhet och arbetade därefter länge som lärare i Helsingfors fruntimmersskola och vid universitetet. Han skapade strukturen för det då nyligen grundade Studentbiblioteket och genomförde många moderna och praktiska reformer vid universitetets bibliotek. Collan är ändå främst känd på musikens område, i synnerhet som kompositören till Sylvias julvisa.

Marja-Leena Sorjonen, professor i finska språket, undersöker språket som ett redskap för interaktion. Hon ser språket som en resurs för att uträtta ärenden, dela ens tankar med andra och uttrycka för andra vem och vad vi är. Språket följer människan, och en språkforskare är intresserad av alla enskilda individers språk. Sorjonen intresserar sig för hur interaktion byggs upp såväl i vardagliga sammanhang som vid olika samhälleliga institutioner.

I sitt arbete märker Anna Laurinsilta att också småskalig hjälp är viktig. Som chef för medelanskaffning vid Finlands Röda Kors har hon lärt sig att den till frivilligarbete skänkta tiden är lika betydelsefull som penninggåvor. Studierna i etnologi har gett Laurinsilta inblick i det som gömmer sig bakom siffrorna: i grund och botten handlar det alltid om människor som vill hjälpa eller som är i stort behov av hjälp.

Universitetslektor Ulla Tuomarla, som är direktör för institutionen för moderna språk, har redan hunnit arbeta vid Helsingfors universitet i tjugo år. Tuomarla bekänner sig som ett undantagsfall vid humanistiska fakulteten eftersom hon gillar förvaltning. I sitt nuvarande arbete som institutionschef kan hon aldrig vara säker på vad arbetsveckan för med sig, men det ser hon som enbart en bra sak. Vid sidan av detta krävande arbete har den egna forskningen kommit något på skam. Tuomarla hoppas dock att hon genom sin forskning, som behandlar hatretorik på internet, kan påverka vårt samhälle och erbjuda praktiska lösningar.

Anu Koivunen är en politiknörd som utbildat sig till konstforskare och kommit att bli expert på genus, makt och media. Hon har satt sig in i den finska filmens och televisionens historia och könsbundna skildringar av nationalitet. Just nu forskar Koivunen i den politiska publicitetens villkor och televisionens roll som konstruktör av 1960- och 1970-talens nationella offentlighet, nya uttryck för sverigefinsk identitet och Jörn Donners filmer från 1960-talet.

Paolo Ribaldini är en italiensk forskare och musiker som flyttade till Helsingfors 2012. Trots att han studerade klassiskt violinspel i fjorton år riktas hans akademiska intresse för närvarande mot populärmusik, i synnerhet heavy metal-musikens klassiska period. Ribaldini är även en aktiv rocksångare som 2015 deltog i programmet The Voice of Finland. Paolo Ribaldini är en italiensk forskare och musiker som flyttade till Helsingfors 2012. Trots att han studerade klassiskt violinspel i fjorton år riktas hans akademiska intresse för närvarande mot populärmusik, i synnerhet heavy metal-musikens klassiska period. Ribaldini är även en aktiv rocksångare som 2015 deltog i programmet The Voice of Finland.

För Matti Sintonen var valet av karriär en självklarhet. Han disputerade i teoretisk filosofi 1984. Också följande generation kom att minnas tillfället väl: ”Min dotter Kaarina var bara fyra år när jag disputerade, men då vi flera år senare åkte förbi byggnaden kom hon ännu ihåg att det var där som tillställningen hade ägt rum. Händelsen kom också på tal i Johanneskyrkans dagisgrupp samma år som jag disputerade. Läraren hade bett var och en presentera sig och berätta vad pappa och mamma sysslade med. Kaarina hade inga svårigheter att berätta om pappas yrke. Hon kungjorde med klar röst att ’pappa ä doktoj i flinosofi’. När läraren sedan frågade vad mamma höll på med for det knubbiga fingret in i munnen för en stund. Sedan gick ett ljus upp för Kaarina: ’Jamen hon ajbetaj såklat!’”

Touko Siltala har trivts i förlagsbranschen i över trettio år och lever sin dröm. Siltala Förlag är en arbetsgemenskap vars kärna utgörs av författarna, skrivandet och böckerna. Fängslande text, skickligt berättande och känsloförmedling är faktorer som enligt Siltala säkerställer att böcker har läsare även i framtiden.

Lotte Tarkka är professor i folkloristik, och hennes specialområde är finländsk folkdiktning och mytologi. Tarkka tror på ordens makt och tröttnar aldrig på de finländska besvärjelsedikternas estetik. Forskaren i karelska traditioner leddes av doktorandstudierna i antropologi vid universitetet i Cambridge in i symbolantropologins och mikrohistoriens sfärer. Tarkka forskar i poetiskt språk i dess sociala och historiska kontext, med andra ord det poetiska språket i människors dagliga bruk. Utöver folkdikter på versmåttet runometer har Tarkka forskat i miljö och mytologi, ordspråk, den transformation som sker i traditioner, ideologisk användning av folklore – och Kalevala, förstås.

Karl-Erik Michelsen, som arbetar som professor vid Villmanstrands tekniska universitet, har haft en lång vetenskaplig karriär. Till hans forskningsområden hör vetenskap, teknologi och den moderna värld vi lever i. För Michelsen är humanism en livshållning, men samtidigt också ett föremål för ständig kritik. Michelsen, som erkänner att han är en akademisk mångsysslare, strävar i sin forskning efter att överskrida vetenskapens gränser och påverka det omgivande samhället.

Docenten i folkloristik och akademiforskaren Kirsti Salmi-Niklander sysslar med gamla dammiga papper och försöker finna personer, samhällen, berättelser och minnen i dem. Hon har lärt sig att inta en tolerant attityd till de dammiga och röriga pappershögarna, men medger ändå att det är en dygd att vara ordningsam och att digitalisering är en mycket bra sak. Salmi-Niklander känner sig lyckad och glad när hon får fyr i kakelugnen, och ibland irrar hon omkring på begravningsplatser och i garnbutiker.

Riitta Nikula är professor emerita i konsthistoria och har specialiserat sig på forskning i 1900-talets stadsarkitektur. Den uppbyggda stadsbilden samt kvarterens och husens betydelse för stadsstrukturen och invånarnas liv har som forskningsområde fascinerat Nikula i snart femtio år. Då Nikula undervisade vid universitetet förespråkade hon dialog och uppmuntrade studenterna till olika slags upplevelser: exkursioner, cykelturer och promenader. Enligt Nikula lär man sig saker mer djupgående på exkursioner än genom att ensam pränta in innehållet i tentamensböcker.

Kirsi Saarikangas brinner för tvärvetenskaplig forskning och undervisning. Saarikangas, som är professor i konsthistoria, har bedrivit forskning i skärningspunkten mellan konsthistoria, stadsforskning och genusforskning. För närvarande forskar hon i livsmiljöer i förorten, naturen i städer samt förhållandet mellan invånare, bebyggd miljö och naturmiljö. Saarikangas älskar vandringar och strövtåg i berg, i städer och i stadsbebyggelsens utkanter samt simning i kalla hav.

Markus Leikola tror att vi inte klarar oss utan lite tur. Alla som har haft otur någon gång vet hur livet känns då. Men i och för sig gör varierande erfarenheter gott åt oss människor.

Matias Hellman blev intresserad av serbokroatiska när han tågluffade år 1990. Hellmans språkkunskaper, som han utökade genom en magisterexamen, har lett till uppdrag vid en krigsförbrytartribunal på Balkan och en internationell domstol i Haag, där han nu är verksam som assistent till domstolens ordförande.

Sirpa Kähkönen letar efter försvunna städer, älskar arkitektur och musik samt skriver historiska romaner. Hennes passion är att söka efter och rekonstruera sådana vänkretsar från det förflutna vilkas öden är bundna till betydelsefulla platser och förkroppsligar historiens stora vändningar. I sin forskning kallar Kähkönen dessa vänkretsar androtoper.

Den mest framstående och uppskattade finländska kompositören Jean Sibelius är framför allt känd för sina nationalromantiska verk. Sibelius komponerade musikstycken för universitetets tillställningar och utnämndes till hedersdoktor år 1914. Veijo Murtomäki, professor vid Sibelius-Akademin, har å sin sida forskat ingående i Jean Sibelius musik, dennes kulturella inflytande och roll i storpolitiken. Ursprungligen blev Murtomäki intresserad av orgelspel, men senare kom också ett teoretiskt och analytiskt intresse för musik med i bilden.

Helka Kekäläinen är enhetschef vid Nationella centret för utbildningsutvärdering där hon arbetar för att utveckla den europeiska högskoleutbildningen. Genom en internationell sommarskola i teatervetenskap lärde hon sig grunderna i internationalisering, och de positiva erfarenheterna därifrån gav Kekäläinen mod att anta utmaningar i främmande kulturer.

Henrik Meinanders bildningsväg har varit sällsynt kort – åtminstone i geografiskt avseende. Han tog studenten från Svenska normallyceum (Unionsgatan 2), studerade, forskade och doktorerade vid Helsingfors universitet (Unionsgatan 34 och 36) och har sedan 2001 innehaft den svenskspråkiga professuren i historia vid samma universitet (Unionsgatan 38). Utanför Unionsgatan har Meinander varit aktiv förutom för sina studerandes väl, även i såväl inhemska som utländska vetenskapliga samfund.

Antti Summala är en filolog som gör spel. Skrivskickligheten, som finslipades vid engelska institutionen, banade vägen först till arbete som spelredaktör och sedan som speldesigner. Vid Helsingfors universitet föddes även intresset för organisationsverksamhet och japanska.

Tuomas Heikkilä tillhör Finlands främsta medeltidsforskare. Han är känd för att ha tagit död på myten om Henrik och Lalli, kastat ljus över den mörka medeltiden, varit pionjär inom digital humaniora och gjort banbrytande insatser inom forskning i Finlands tidiga skriftliga kultur. Han är också känd som helgonforskare – och som direktör vid Villa Lante.

Tiina Merisalo, direktör för Helsingfors stadsmuseum, har lotsat ett av Finlands största kulturhistoriska museer i över tolv år och varit i Helsingfors stads tjänst i tjugo år – alltså en stor del av sin yrkeskarriär. Det hundraåriga museet förnyar sig och lever och andas med staden och stadsborna. Genom museets verksamhet har alla en möjlighet att förälska sig i Helsingfors.

Data ska finnas öppet och fritt tillgängligt, anser Jörg Tiedemann, som för sina egna ändamål använder sig av flerspråkiga och parallella data med länkning. Det är fascinerande att lära sig att översätta utifrån data, men eftersom översättningar gjorda av människor innehåller så mycket mer implicit språklig information, kan Tiedemann inte låta bli att samla in sådant material. Denna typ av resurser kan den moderna språkteknologin dra stor nytta av, och även andra humanistiska vetenskaper riktar alltmer intresse mot att arbeta med dem. Nyckeln till framgång är att göra dessa resurser fritt tillgängliga.

Johan Reinhold Aspelin var en banbrytare för arkeologin i Finland. Aspelin var den första finländska professorn inom området, gav ut det första allmänna verket om Finlands förhistoria och utnämndes till landets första statsarkeolog. Hans största livsverk var att skapa och utveckla fornminnesförvaltningen i Finland. Det nuvarande Finlands nationalmuseum grundades också till stor del tack vare Aspelins bedrifter.

Salama Simonen (Hirvonen fr.o.m. 1954) hade en lång och betydande karriär inom den finska pressen. Hon arbetade som redaktör på Uusi Suomi i nästan 40 år, utbildade blivande journalister vid Samhälleliga högskolan (senare Tammerfors universitet) och hade förtroendeuppdrag inom mediebranschen ända fram till sin pensionering.

Jari Tervo skriver i tidningar, på webben och i bokform. Sitt skrivande i offentligheten inledde han något bohemiskt med dikter. Efter att sedan ha arbetat som redaktör i ett årtionde började Tervo i stället blanda samman fakta och fiktion i form av prosa och kolumner. År 1998 tackade Tervo, som då och då hade saknat arbetskamrater, ja till möjligheten att få tala om aktuella frågor i Yles program Uutisvuoto (Nyhetsläckan) – ett uppdrag som han fortfarande utför.

Veikko Somerpuro utnyttjar sina kunskaper i filosofi och estetik i sitt arbete som fotograf. Varje fotograferingstillfälle är unikt: en mästerfotograf måste behärska kameratekniken, men också ha djupgående vision och förmåga till samspel med den som fotograferas. Somerpuro är glad över att han av en händelse blev egenföretagare. Han upplever sig skapa betydelsefullt innehåll till kunderna genom sina bilder. Detta är något som han enligt egen utsago inte skulle klara av att göra med pennan i hand.

Mikko Sarjanen, den sjungande rapparen som är känd från banden Atomirotta och Notkea Rotta, hittade vägen till den bokliga bildningens värld genom studier i inhemsk litteratur. Musikintresset blev under studieåren ett arbete och studierna vid universitetet förändrades till en hobby. Sarjanen lovar att så småningom få sin pro gradu-avhandling färdig: det är mödan värt efter vägen till att bli humanist, menar Sarjanen.

Mauri Ylä-Kotola, som sedan år 2006 innehaft posten som rektor för Lapplands universitet, studerade filosofi vid Helsingfors universitet på 1990-talet. Intresset för medieforskning ledde den snabbt utexaminerade Ylä-Kotola till Rovaniemi där han först arbetade som timlärare, sedan som lektor och till sist som professor i medievetenskap. Ylä-Kotola, som har arbetat med att utveckla medieforskningen, förespråkar tvärvetenskaplighet samt en mångsidig högskoleutbildning.

Paletti Oy:s vd Ville Laakso tycker sig se ett logiskt kontinuum i sin väg från att vara student i språkvetenskap på 1990-talet till att bli företagare. Enligt honom handlar språkinlärning i stundens ögonblick, det vill säga utan grammatikböcker, lärare eller skrivna texter, om att ta risker och kunna hantera osäkerhet. Att vara företagare är mycket liknande då det kommer till att leva med riskerna och osäkerheten, säger Laakso. Han förundrar sig därför över att universitetet inte i större grad utnyttjar humanisternas dolda färdigheter i företagsamhet.

Annamari Sarajas gjorde en anmärkningsvärd karriär som redaktör och vetenskapskvinna. Som redaktör var hennes inverkan på utvecklingen av den finska dagspressens kulturavdelningar avgörande och som forskare skrev hon imponerande litteraturhistoriska verk i vilka strikta fakta och ett läsarvänligt framställningssätt förenades. Både som redaktör och professor var Sarajas ledande tanke att alltid sträva efter att behandla kulturen som en helhet.

Edvard af Brunér var en mångsidig antikforskare. I egenskap av professor strävade han efter att utveckla undervisningen i antikens språk och litteratur såväl i skolor som vid universitet. Han skrev också en latinsk grammatik som var i bruk i över ett halvt sekel. af Brunérs lovande karriär blev dock snabbt avbruten på grund av sjukdom, och hans internationellt sett banbrytande forskning om Catullus föll därmed i glömska.

Mauri Antero Numminen är kulturell mångsysslare och känd för sin breda repertoar. Han skrev sig in vid Helsingfors universitet 1960 och hans kavalkad av studier omfattade bland annat filosofi, språkvetenskap, sociologi, nationalekonomi, inuit- och bantuspråk samt folkdiktning. Numminen tog aldrig någon examen, men han utnämndes till hedersdoktor 2014 som tack för sin långa karriär inom musik, litteratur och filmkonst.

Peter Stadius är historiker, kulturforskare och professor i Nordenstudier. Han har främst forskat i beskrivningar och uppfattningar om Norden utanför dess gränser. Tidsmässigt har Stadius forskning rört sig mellan tidigmodern tid och nutid, och teoretiskt har han kombinerat nyare idéhistoria med litteraturvetenskap och kulturgeografi. Som forskningsledare för Center för Nordenstudier arbetar han för att skapa en plattform kring forskning om Nordenrelaterade teman och väcka nya frågor om och sätt att förstå Norden i en global kontext.

Juha Siltala är professor i Finlands historia. Hans psykohistoriska intresse fick sin början på 1980-talet i psykoanalytisk tradition men har under årens lopp utvidgats i riktning mot socialpsykologi, hjärnforskning, evolutionspsykologi och ekonomisk beteendevetenskap. Oberoende av synvinkel har Siltala i sin forskning som mål att i historisk belysning skapa en syntes av människors och samhällens verksamhetsprinciper.

Sommaren 1984 fattade den nyblivne studenten Markus Itkonen tycke för typsnittet Gill Sans, utan att han visste att just det typsnittet uttryckligen klassificeras till de humanistiska typsnitten – nämligen till de humanistiska groteskerna. Numera arbetar Itkonen huvudsakligen som bokgrafiker men också som fackboksförfattare och lärare i typografi. Såvitt man vet är han också den enda finländaren som har disputerat i typografi. Gill Sans är fortfarande en av Itkonens favoriter och nu har han också bättre förståelse av dess humanism.

Ur Kari Hotakainens penna har det flutit skönlitteratur, barn- och ungdomsböcker, dikter, pjäser, kolumner, tidningstexter och reklamtexter. Han har alltid fem olika texter under bearbetning: detta garanterar resultat varje arbetsdag. För Hotakainen är läsaren en drottning eller kung som läser och upplever texten på sitt eget sätt. För författaren återstår det att skriva väl.

Gabriel Rein arbetade vid Kejserliga Alexanders-universitetet bland annat som bibliotekets amanuens, lektor i tyska och professor i historia. Därutöver var han rektor för universitetet 1848–1858. Rein var liberal och talade för finskhet. Han adlades 1856 och deltog i 1860-talets lantdagar. Reins rektorsperiod ägde rum under en utmanande tid och han fick balansera mellan den auktoritära ledningen och de liberala studenterna. Han blev slutligen tvungen att avgå på grund av en skandal som skakade universitetet.

Georg Gimpl tjänstgjorde under sin närapå fyrtio år långa karriär i läroämnena tyska språket och österrikisk litteratur vid Helsingfors universitet. Gimpls kollegor och studenter minns honom med värme.

Marco Mäkinen talar passionerat för marknadsföring av varumärken. Han ser det som sin livsuppgift att rädda finska företag och därmed Finlands position inom den globala konkurrensen. Enligt Mäkinen kan inte de finska företagen eller det finska samhället blomstra om vi inte vågar lyssna och berätta fascinerande berättelser. År 2016 kommer Mäkinen att ge ut en ny bok om varumärken i samarbete med Anja och Tuomas Kahri samt Ossi Ahto.

Olof Enckells levnadstecknare delar upp hans karriär i två områden, ett skönlitterärt och ett akademiskt. Båda är betydelsefulla: som skönlitterär författare var Enckell tillsammans med sin bror Rabbe en förespråkare för svenskspråkig modernism och som professor var han en anmärkningsvärd forskare i finlandssvensk lyrik. Han anses ha grundlagt forskningstraditionen kring Elmer Diktonius. Å andra sidan finns det i Enckells skönlitterära produktion en stark patriotism och en romantisk längtan till Karelen där han gjorde långa vandringar strax före andra världskriget.

Professor Timo Honkela har beskrivits som en renässansmänniska. Han är en människonära expert på informationsbehandling och vill finna svar på grundläggande frågor som gäller språket, det mentala och samhället. Honkela är både en filosofisk grubblare, som vill att artificiell intelligens ska fungera i humanismens tjänst, och en reflekterande forskare, vars hjärta brinner för konst.

Teoretisk filosofi var Harri Lammis ungdomskärlek, men sedan föll han för miljöorganisationer. Lammi har arbetat på Greenpeace så gott som hela 2000-talet. Just nu driver han en kampanj för att minska den globala användningen av fossila bränslen i allmänhet och stenkol i synnerhet.

För professor Hanna Korsberg är universitetet en teatervetenskaplig drömarbetsplats eftersom hon älskar forskning och undervisning. I sitt arbete har hon åtminstone lärt sig att förändring är det enda stabila tillståndet. Likt de universitetslärare som hon respekterar strävar hon efter att vara aktiv – i allt. Korsberg företar sina arbetsresor till fots och tänker bäst när hon rör på sig.

Biträdande stadsdirektör Anni Sinnemäki drömmer för Helsingfors del om tillväxt och stadsboulevarder. Dessförinnan hann hon vara verksam i riksdagen i närapå sexton år. Studierna i rysk litteratur och filosofi gav Sinnemäki lärdomar i kritiskt tänkande, analysförmåga och förmåga att uppfatta stora helheter. Under sin studietid började Sinnemäki också skriva sångtexter för bandet Ultra Bra. Än i dag skriver hon poesi.

Marjatta Väänänen har haft en lång karriär som journalist, politiker och opinionsbildare. Många kommer ihåg henne som 1970- och 1980-talens bestämda minister som försvarade kulturell mångfald gentemot kommunistisk taistoism och arbetade för att förbättra hemmamammornas ställning. Väänänen verkade dessutom för nordiskt samarbete och fungerade som talesman för sverigefinska skolbarn. Utöver detta var hon kvinnosakskvinna och arbetade bland annat inom Kvinnoorganisationernas Centralförbund. Väänänen tilldelades hederstiteln minister 1994.

Professor emeritus Fred Karlsson upplever sig som diversearbetare inom språkvetenskapen. Allmän språkvetenskap är ett universellt forskningsområde. Det finns några tiotal professurer i olika språk vid Helsingfors universitet. Utöver dessa finns allmän språkvetenskap till för alla de andra 6 900 språken och för språkvetenskapens teori och metodologi.

Mikko Saikku, McDonnell Douglas-professor i USA-studier, har gjort en lång karriär som amerikanist och humanistisk miljöforskare. I sitt forskningsarbete har Saikku särskilt fokuserat på Nordamerikas miljöhistoria och på kulturen i USA:s södra delar genom den tvärvetenskapliga referensramen ”American Studies”. Saikku intresserar sig lika mycket för Charley Pattons blueslyrik, James Fenimore Coopers och Zacharias Topelius natursyn, film noir, jämförelser mellan Daniel Boone och Martti Kitunen som för cajunmat.

Axel Lille, i samtiden kallad Finlands mest framstående tidningsman, var under flera årtionden en av de starkaste förespråkarna för svenskhetsrörelsen i Finland. Han var chefredaktör för landets ledande svenskspråkiga tidning, grundade Svenska folkpartiet och fungerade som dess ordförande samt talade för Finlands självständighet. Svenska dagen, som firas den 6 november, grundades på Lilles initiativ år 1908.

Att Heikki Nevala började syssla med trollkonster i sin ungdom har haft oåterkalleliga effekter på hans liv. Fackboksförfattaren som i sin forskning specialiserat sig på nöjeslivet publicerar olika verk om sitt område, varav det senaste berättar om finsk cirkus- och tivoliverksamhet under årtiondena 1900–1950. Som extraknäck uppträder Nevala under artistnamnet Heikki Harha och han planerar dessutom som bäst att påbörja ett nytt verk.

Sanna Kaisa Spoof har omfattande kännedom om högskole- och forskningsfältet. Nuförtiden arbetar hon med förebyggande av forskningsfusk på alla vetenskapsområden och med etisk förhandsbedömning inom humanvetenskaperna. På arbetsbordet väntar en rekommendation till universiteten om etiska aspekter på handlednings- och granskningsprocessen av doktorsavhandlingar. Sålunda blev etnologen inte ”traditionspolis” utan ”vetenskapspolis”.

Marjo Timonen vet ofta i förväg vad som kommer att tas upp i tv-nyheterna. Hennes uppgift som riksdagens utrednings- och informationsdirektör är att gå ut med information om riksdagen och att främja dess öppenhet, offentlighet och interaktion. Finlands riksdag är det mest öppna parlamentet i världen, och för detta kan vi också tacka den ytterst gedigna yrkesskickligheten som Timonen tillägnat sig i sina chefsuppdrag inom kommunikation.

Johanna Vakkari är konsthistoriker, specialiserad på modern konst, gammal italiensk konst och lärdomshistoria. Hon är också chef för konst- och kulturprogrammet vid Finlandsinstitutet i London. Innan Vakkari flyttade till London arbetade hon vid Konstuniversitetets Bildkonstakademi och dessförinnan undervisade och forskade hon i konsthistoria vid Helsingfors universitet i ett tjugotal år. Vakkari har också innehaft förtroendeuppdrag inom sitt område, bland annat som ordförande för Föreningen för Konsthistoria och som chefredaktör för föreningens publikationsserie och dess webbtidning TAHITI.

Professor emeritus Yrjö Kaukiainen är besläktad med sjöfararna från orten Koivisto. Kaukiainen är en internationellt sett betydande forskare i maritim historia och understryker vikten av att i denna globaliseringens tid forska i möten mellan olika människor och kulturer. Maritim historia är ett utmärkt verktyg för denna typ av forskning.

Sten Björkman är museichef för Helsingfors universitetsmuseum. Efter studierna i konsthistoria arbetade Björkman som forskare och forskningschef vid flera olika museer. Universitetsmuseet har under Björkmans tid som museichef öppnat Helsingfors observatorium, universitetsmuseets centrum för astronomi samt en ny permanent utställning i universitetets huvudbyggnad. Blicken är också i övrigt riktad mot framtiden: både beståndsutveckling och utställningsverksamhet ska ledas in på nya spår.

Outi Alanko-Kahiluoto från östra Helsingfors är inne på sin tredje period som riksdagsledamot och har utsetts till ordförande för Gröna riksdagsgruppen. Hon hann arbeta som lärare och forskare på institutionen för konstforskning innan hon blev invald som riksdagsledamot. Enligt Alanko-Kahiluoto innebär humanism förmågan sympatisera och är därmed en grundläggande yrkesfärdighet hos politiker. Humanism medför alltså förmågan att visa empati, men för att överleva måste empatin omvandlas till gärningar och verksamhet, säger Alanko-Kahiluoto.

Genast efter sin magisterexamen började Tuija Talvitie som vikariens vikarie i British Council Finland och kom slutligen att tillbringa över tjugo år i organisationen. Som verksamhetschef för den internationella konfliktslösningsorganisationen Crisis Management Initiative har Talvitie sedan 2009 gått in på djupet i olika problemkomplex. Sina tankar ventilerar hon i olika tankesmedjor och för samtidigt vidare sitt kunnande och sina erfarenheter.

Liisa Tiittula är professor i tyska med översättning och översättningsvetenskap som ansvarsområden. Enligt henne är det viktigt att bedriva interdisciplinärt samarbete inom forskning och ta tag i frågor som väller fram ur samhället. Samarbete med arbetslivet är också viktigt såväl inom utbildning som forskning.

Då Pekka Impiö studerade historia och samhällsvetenskaper vid Helsingfors universitet skulle han i enlighet med sina ämnesval bli antingen journalist eller diplomat, men till slut drog företagsvärlden det längsta strået. Impiö, som hade inkluderat en EU-studiehelhet i sin examen, började arbeta som sakkunnig inom näringslivet efter att han hade utexaminerats. Nu arbetar han som vd för Tutorhouse Oy, ett företag som grundades 2009 för att produktifiera det finländska lärarkunnandet och erbjuda privata kompletterande undervisningstjänster.

Professor emeritus Kimmo Koskenniemi inledde sina studier vid Helsingfors universitet med matematik i slutet av 1960-talet. Koskenniemi, som fascinerades av databehandling och programmering, övergick på 1980-talet från Helsingfors universitets datacentral till humanistiska fakulteten med syftet att förena allmän språkvetenskap med datavetenskap. Koskenniemi har utvecklat den så kallade tvånivåmorfologin för identifiering av ordformer och har dessutom varit verksam som professor i datorlingvistik och språkteknologi i över två årtionden.

Jan von Platos ledstjärna har varit logikern och filosofen Bertrand Russels utsaga, ”universum erkänner inte universitetets gränser”. Utan att desto mer begrunda saken har von Plato publicerat artiklar i tidskrifter om filosofi, matematik och vetenskapshistoria. Målet ”att skriva sju böcker” är nära, då redan fem eller sex är färdiga, beroende på räknesätt!

Att Marjut Vehkanen är en hängiven anhängare av att forska i, främja och stödja finska språket och kulturen syntes redan i hennes ämnesval för studierna. Kombinationen Finlands historia, finska språket och inhemsk litteratur kryddad med internationell politik och allmän historia gav möjligen en fingervisning om den kommande internationella karriären. Såsom ofta är fallet spelade slumpen också in.

Innan Leevi Haapala blev chef för Museet för nutidskonst Kiasma sommaren 2015 arbetade han i olika roller vid museet i tjugo år. År 2011 disputerade Haapala i konsthistoria vid Helsingfors universitet och under ett års tid hann han vara verksam som professor i konst och presentation vid Konstuniversitetet. Haapala berättar här för oss om modern konst och Kiasmas roll samt ger en glimt av de teman som den kommande utställningen ARS17 behandlar.

Juha Janhunen studerade ursprungligen uraliska och altaiska språk samt bland annat japanska, och senare även geologi och geofysik. Han inledde sin universitetskarriär som assistent i finsk-ugrisk språkforskning vid Helsingfors universitet 1973 och disputerade om samojediska språk 1986. Janhunen har varit professor i östasiatiska språk och kulturer alltsedan 1994 och ansvarar för närvarande för studiehelheten Asienforskning vid institutionen för världens kulturer. Han tillbringade längre tidsperioder i Ungern och Japan redan under sin studietid och har senare arbetat som gästande professor vid flera japanska universitet och forskningsinstitutioner.

Tomi Huttunen är professor i rysk litteratur och kultur. Det var tack vare Dostojevskij och rysk folkmusik som han hittade till sitt gebit. Ibland avundas Huttunen sig själv för att han i sitt arbete får läsa ryska böcker och tala om dem.

Päivi Paappanen är en punkare och globetrotter som blev magister i kulturantropologi och chef för ett förlag. Finlands kalla vintrar uthärdar hon med hjälp av bra litteratur.

”Kooperativ verksamhet tycks heller inte vara min grej”, konstaterade Sami Karhu under sin studietid efter en svår kurs. Han tyckte att den kooperativa verksamhetens komplexitet kändes utmanande och kände sig dessutom förtretad över det dåliga betyget. Sedan blev Karhu, efter att han innehaft korttidsjobb inom statsförvaltningen, ombedd som forskare till ett historieprojekt om kooperativ verksamhet. Detta resulterade i en lång karriär i Sällskapet Pellervo, där han har avancerat ända fram till posten som vd.

Anja Snellman erövrar alltid nya livsområden av ren nyfikenhet. Hon är välkänd som författare men har även arbetat länge som journalist. Nytt för henne i mediebranschen är redigeringsarbete av ett intervjuprojekt för digital television. Anja Snellman har nyss slutfört sina studier inom lösningsfokuserad pyskoterapi på specialnivå och påbörjat magisterstudierna i inhemsk litteratur.

Kauko Laitinens karriär har en stark koppling till humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet där han har studerat och arbetat i sammanlagt tjugo år. Laitinen har också tillbringat hela nitton år i Kina och Japan med språk- och kulturstudier samt med arbetsuppdrag på Finlands ambassader i Peking och Tokyo och vid Finlands institut i Japan. Grundandet av Konfutse-institutet vid Helsingfors universitet är en av de största bedrifterna som denne expert på Asien och Stillahavsområdet har gjort. Institutet arbetar för att göra det kinesiska språket och den kinesiska kulturen bättre kända i Finland.

Janne Saarikivi är för noggrann för att vara konstnär men för mycket bohem för att vara toppforskare. Han har en bred syn på publikationsverksamhet: enligt honom består verksamheten inte bara av artiklar för vetenskapliga journaler, utan också av samhälleligt arbete bland språkliga minoriteter, av att hålla föreläsningar och att skriva kolumner. Saarikivi är rastlös och inleder konstant nya projekt, varav åtminstone hälften aldrig slutförs. Numera får han inte längre ångest på grund av detta, eftersom han vet att den andra hälften ändå ros iland.

Antti Aarne gjorde en anmärkningsvärd karriär inom folksagoforskning, och särskilt betydande blev hans utveckling av den internationella klassificeringen av traditionssamlingar. Den typologi över folksagor som Aarne skapade utnyttjas fortfarande runtom i världen. Han är en av Finlands internationellt mest kända folklorister.

Tuuli Merikoski, som själsligen bekänner sig till de till synes eviga löparfantasterna, har utmärkt sig som toppidrottare. Denna innehavare av det finska rekordet på 800 meter för damer tog en examen i allmän språkvetenskap vid Helsingfors universitet. Merikoski är verksam som professionell styrelsemedlem på olika nivåer inom idrottsverksamheten. Hon är också internationellt känd som en karriärvägledare som har specialiserat sig på studie- och karriärplanering för idrottare (Dual Career).

Simo Parpola är professor emeritus i assyriologi vid Helsingfors universitet. Han är specialist på den forntida stormakten Assyrien och har lyft forskningen inom disciplinen till en ny nivå genom sina internationella forskningsprojekt och studier som ruckar på invanda föreställningar. Vid sidan om sin vetenskapliga karriär har Parpola arbetat för dagens förtryckta och förföljda assyrier och gjort insatser för att blåsa liv i med finskan besläktade utrotningshotade språk i ryska Karelen.

Anna-Liisa Haavikko är en redaktör vars nyfikenhet gentemot det förflutna å ena sidan och nutiden å den andra går hand i hand i hennes arbete. Den frågvisa Haavikko tror på slumpens makt då hon söker efter ämnen för sina reportage. Haavikko känner sig hemma som redaktör för såväl Yles Julkinen sana som diktaren Aila Meriluotos dagboksverk.

Eeva Ahtisaari har fått följa både fredsförhandlingar och förverkligandet av Namibias första fria val. Under årens lopp har hon blivit bekant med flera olika levnadssätt såväl i Finland som utomlands. Hon avlade kandidatexamen i humanistiska vetenskaper med historia som huvudämne och auskulterade på 1960-talet. Några årtionden senare återvände hon till universitetet för att fortsätta sina studier. En slutförd examen garanterade henne varken arbetsplats eller karriär, men vägen dit revolutionerade hennes tänkesätt.

Vid universitetet har professor Jyrki Nummi alltid varit fascinerad av intellektuellt självständiga och säregna personligheter. När man i mitten av 1970-talet steg in i rökrummet som fanns i kaféet i universitetets huvudbyggnad, kunde man till exempel stöta på filosof Pertti ”Lande” Lindfors som tog en öl mitt på dagen och höra honom återge sin berömda paradox. Det här representerade sin tids skuggundervisning som förvisso kunde bräda vissa mer obskyra kurser.

Päiviö Tommila inledde sina studier vid Helsingfors universitet under början av 1950-talet och tillhör i dag de mest centrala namnen inom finländsk historieforskning. Denne produktive forskare ledde vittomfattande historieprojekt under sin karriär. Utöver att ha arbetat som professor vid universiteten i Helsingfors och Åbo är han känd för sin period som rektor vid Helsingfors universitet. Tommila var en av initiativtagarna till universitetets alumniverksamhet och som rektor fick han stå värd då universitetet firade sitt 350-årsjubileum.

Asko Parpola är professor emeritus i indologi och tillhör världens ledande forskare i Induskulturen och Samaveda. Under sina tiotals resor till Indien har Parpola blivit bekant med med såväl tusentals år gamla Veda-ritualer som med handskrifter på sanskrit. Parpola satte sig också in i klassiska språk under sin studietid och minns mycket väl en kurs i romersk typografi som ordnades på Villa Lante 1963.

José Filipe Silva föddes i Porto i Portugal. Han studerade kulturantropologi under ett år vid universitetet i Lissabon och arbetade samtidigt som amatörskådespelare, men flyttade därefter tillbaka till Porto för att studera filosofi. Efter sin examen undervisade han vid flera gymnasier tills han i Rom blev förtjust i medeltidens filosofi. År 2004 flyttade han till Helsingfors för att arbeta på sin doktorsavhandling.

Uno Cygnaeus – som har kallats för det finländska folkskoleväsendets fader – hann inleda sina studier vid Kungliga Akademien i Åbo före dess brand 1827. Cygnaeus slutförde sina studier i Helsingfors, varefter han reste omkring i världen i egenskap av präst och utvidgade på samma gång sina uppfattningar om pedagogik. Senare ledde han seminariet för lärarutbildning i Jyväskylä och var verksam som överinspektör för folkskoleväsendet, och hade därmed en avgörande inverkan på den finländska grundutbildningen.

Professor emeritus Markku Henriksson har forskat länge kring Nordamerika och fått omfattande erkännande på andra sidan Atlanten. Han innehade humanistiska fakultetens första donationsprofessur, McDonnell Douglas-lärosätet, fram till år 2014. Henriksson har en bakgrund som samhällsvetare, men under sin karriär arbetade han till stor del inom Renvall-institutet som var underordnat humanistiska fakulteten. Henriksson har alltid uppmuntrat sina studenter till fältarbete – en forskare måste vara bekant med omständigheterna på det forskade området.

Otto Wille Kuusinen är en av 1900-talets mest kontroversiella finländska figurer – han var föremål för både häftig kritik och beundran. Han är kanske bäst ihågkommen för sin politiska roll i finska inbördeskriget 1918, sin roll som ledare av den så kallade Terijokiregeringen under vinterkriget samt för sin verksamhet i Finlands kommunistiska parti. Men Kuusinen var inte endast ideolog, utan också diktare och en känslig mångsidig begåvning som studerat vid Jyväskylä lyceum. Som ung förutspåddes han till och med en karriär som professor.

”Av två onda ting väljer jag alltid det jag inte har prövat förut.” Detta yttrande av Mae West speglar även Kirsti Manninens karriär. Hon har forskat i bland annat Akademiska Karelen-Sällskapet, kåserier och underhållningslitteratur för kvinnor samt skrivit litteraturrecensioner, faktaböcker, deckare, romaner, barn- och ungdomsböcker och TV-serier. För tillfället bearbetar hon en musikal.

Alice Martin studerade nyttiga saker vid universitetet, till exempel fornengelska och metrik. Hon gjorde emellertid ett långt uppehåll i sina studier efter att hon fick arbete vid WSOY – först som översättare och senare som förlagsredaktör för översatt skönlitteratur. Martin arbetade i tio år med att redigera finska nyöversättningar av Shakespeares dramaproduktion, och under denna tid hann Shakespeare bli en viktig del av hennes liv.

Zachris Castrén, känd som folkbildare och liberal, studerade religionsfilosofi och sedelära vid Helsingfors universitet under slutet av 1800-talet. Castrén var studentkårens ordförande och skrev för tidningarna Päivälehti och Valvoja. På universitetet blev han ihågkommen som en omtyckt lärare och kollega. Castrén valdes till Ungfinska partiets riksdagsledamot i valet 1909 och arbetade som rektor för arbetarinstitutet i Helsingfors under sina sista år. Castrén, som enligt mången kunde titulera sig arbetarbildningsrörelsens själ, utvecklade en mer vetenskaplig grund för rörelsen.

Det är inte lätt att hitta sin egen väg, men resan är viktigare än målet, tycker Olli Vänskä. Vänskäs magisterexamen blev aldrig verklighet, eftersom musiken förde honom ut i världen och hans nyfikenhet ledde honom in på en journalistisk bana. I sitt arbete som redaktör och violinist balanserar Vänskä mellan metallmusikens och informationsteknikens olika världar.

Maila Talvio behandlade samhälleliga och individualpsykologiska teman i sina verk och i dag blir hon ihågkommen inte bara för sitt tungsinta skrivsätt, men också som en utmärkt talare. Till verken om död och melankoli utgjorde talen en motvikt, eftersom de var mer optimistiska och rymde framstegstro. Talvio var mycket aktiv inom studentnationen Satakuntalainen Osakunta och tilldelades graden filosofie doktor vid Helsingfors universitet 1950.

Gunnar Suolahti introducerade den kulturhistoriska forskningsinriktningen i Finland. Han är känd för sitt grundliga forskningsarbete och användningen av omfattande material. I synnerhet i sin forskning om Finlands prästerskap byggde Suolahti utifrån detaljbeskrivningar upp större helheter i framställningen. Vid sidan av sina uppgifter som professor deltog Suolahti i nationsverksamhet och hade ledande uppgifter i olika vetenskapliga samfund.

Olavi Paavolainen anses vara en av de mest kontroversiella kulturpersonligheterna i Finland. Denne författare, essäist och kritiker, som i sin ungdom var med i författargruppen Tulenkantajat (Eldbärarna), pendlade mellan ytterligheter bland sin tids extrema idéer. Paavolainen var å ena sidan intresserad av karelska traditioner och nationallandskap, å andra sidan fascinerades denne vittbereste kosmopolit också av aktuella rörelser i tiden, allt från futurism till fascism.

Studierna i teatervetenskap bidrog till att Viljami Puustinen upptäckte skrivandets gåva. Han är känd för sin karriär som musikredaktör och har gett ut tre rockrelaterade historiker. I sin nästa bok dyker han ned i 1800-talets finländska kulturhistoria.

Estetik var ett utmärkt huvudämnesval för en branschöverskridande innovatör fastän Laura-Maija Hero inte ännu under sin tid som estetikstuderande visste vad hon skulle bli när hon blev stor. Hon var dock mycket intresserad av den visuella världen, av kreativitet och nyskapande samt av människan som social varelse. I efterhand har Hero insett att estetik som studieämne var ett genialt drag i kombination med olika biämnen och kompletterande studier inom marknadsföring och teknologi.

Erja Tenhonen-Lightfoot är universitetslärare i tolkning. Hon har arbetat länge med olika typer av tolkning, men framför allt med konferenstolkning. Tenhonen-Lightfoot njuter av att se tolkstudenter tillägna sig goda arbetssätt och göra karriär. Förutom de många riskerna ser hon också många möjligheter med maskinell översättning och tolkning.

Liisa Savunen studerade historia och skrev en doktorsavhandling om antikens historia. I stället för en forskarbana gick karriärvägen dock vidare mot vetenskapsförvaltning, vetenskapspolitik, högskolepolitik och kulturverksamhet. En mångsidig humanistisk utbildning är till nytta i förvaltningsuppdrag.

Paavo Hohti, som är doktor i klassisk filologi och har gjort sin karriär i Finska Kulturfondens styrelse, förespråkar en allmänbildande humanistisk utbildning och varnar för en ökad användning av utrustning till hjälp för humanistisk forskning. Efter att ha ägnat sitt liv åt att främja konst och forskning är Hohti för närvarande bekymrad över utvecklingstrenden inom forskningsfinansieringen. Professorn har blivit förtjust i Kajsabiblioteket, och upplever Helsingfors universitet som sitt mentala hem även efter alla de år som han deltagit i stiftelseverksamhet.

Tyyni Tuulio levde i nästan hundra år och hann vara verksam som författare, översättare och forskare i sex årtionden. På kulturlivets område anförtroddes Tuulio olika förtroendeuppdrag, och genom dem kunde hon på ett naturligt sätt arbeta för jämställdhetsfrågor. Tack vare sin ljusa världsåskådning i kombination med sin passion för att skriva kunde Tuulio i sina böcker lyfta fram sådana frågor som hon själv ansåg vara viktiga.

Oiva Tuulio tillhörde Finlands första hispanister. Det var tack vare hans insatser som den spanska kulturen och litteraturen började bli mer bekanta för den breda allmänheten i Finland. Tuulio var bland de första att ordna praktiska kurser i spanska vid Helsingfors universitet. I egenskap av professor och inspektor för studentnationen Satakuntalainen osakunta deltog han i studenternas kulturfostran också utanför lärosalarna.

Toivo Haapanen var docent i musikvetenskap. Hans karriär som musikforskare, dirigent samt som musikchef för Rundradion kulminerade i en personlig extraordinarie professur i musikvetenskap vid Helsingfors universitet. Förutom sina prestationer inom forskningen var han en central musikgestalt under en längre period i egenskap av överkapellmästare för Radions symfoniorkester.

Professor emeritus Jaakko Frösén inledde sin forskarkarriär med språkvetenskapens metoder. Genom papyrusforskning öppnade sig sedan en internationell karriärväg, som har sträckt sig från Egypten till arkeologiska utgrävningar i staden Petra i nuvarande Jordanien. Fröséns arbetsgrupp vid Finlands Athen-institut har å sin sida forskat i den hellenistiska perioden. Utanför den akademiska världen är Frösén känd för sina åtskilliga populärt hållna artiklar, föredrag, utställningar, intervjuer och expertguidningar i länderna kring östra Medelhavet.

Leevi Madetoja avancerade från enkla förhållanden till att inta en central plats i den finska musikens finrum. Han tillhörde de första betydande finländska kompositörerna som hämtade sina viktigaste impulser från Frankrike. Madetojas opera Österbottningar har till och med karaktäriserats som alla tiders bästa finländska opera. Han var sin generations mest betydande symfoniker.

Maria-Liisa Nevala säger sig leva både för och av konsten. Först studerade hon litteratur vid universitetet, sedan forskade och undervisade hon i ämnet, och till slut såg hon litteraturen få kött och ben på teaterscenen. Internationella kontakter och arbete utomlands har varit livets krydda för Maria-Liisa Nevala. Icke att förglömma alla förtroendeuppdrag som har varit en naturlig del av arbetet.

Tuija Wahlroos yrkesidentitet kretsar kring Gallen-Kallelamuseet och bildkonstnären Akseli Gallen-Kallela. Trots att det kan tyckas snävt att koncentrera sitt livsverk på en enda person, anser Wahlroos själv att hennes arbetsmiljö är mycket rik.

Cecilia af Forselles har stort inflytande över forskarsamhället genom de poster som hon innehar i förtroendeorgan för olika sällskap och institutioner. Som bibliotekschef vid Finska Litteratursällskapet har hon en god överblick av utvecklingen och förändringarna i fråga om informationssamhället, kommunikation och forskning. Eftersom konst och natur hör till af Forselles intressen rör hon sig på det mångvetenskapliga fältet med stort engagemang för miljöhistoria, kulturforskning och kultur-, idé- och vetenskapshistoria.

Jan-Ola Östman är professor i nordiska språk, en mångsysslare med ständigt nya, ofta riskfyllda, ibland omöjliga idéer. Men även potentiellt hopplösa idéer måste testas; de står ständigt bakom hörnet och väntar på att någon ska försöka falsifiera dem. Östmans motto är: Förståelse är vårt mål; sanningar hittar vi aldrig, men vi måste fortsätta sträva efter dem.

Tommi Salomaa, som är en företagare inom musik-, audio- och IT-branschen, är den digitala tidens ljudhantverkare. Han är till stor del musiker och artist och till en liten del nörd, men humanist är han ända ut i fingerspetsarna. Salomaa karakteriserar sig själv också som en evig student vars pro gradu aldrig blev färdig eftersom all hans energi gick åt till att vara musiker i fyra band, lönearbeta dagtid och utveckla olika affärsverksamheter inom musikindustrin.

Martti Pärssinen har gjort ett omfattande arbete som professor i Latinamerikastudier. Han är internationellt uppskattad för sina specialkunskaper om kulturerna i Anderna och i Amazonas regnskog. På sina forskningsresor och i sina andra uppdrag har Pärssinen satt mest värde på att få möta olika människor. På morgonen kan han ha vaknat i en lerhydda och på kvällen varit bjuden på supé hos en minister eller en president.

Docent Kai Häggman har kallats för den mest framstående experten på finländsk förlagshistoria. Fem gedigna verk om bok- och förlagsbranschens historia har han gett ut under 2000-talet. Dessutom har han forskat i bland annat familjehistoria, skogsindustrin och den finländska vardagen. Häggman är stolt över att ha försörjt sin familj genom akademiska kortjobb, det vill säga genom att skriva böcker, de senaste trettio åren.

Laura Hirvi, som har disputerat i etnologi, har hunnit med mycket under sin karriär. För närvarande arbetar hon som chef för Finlandsinstitutet i Berlin. Före avfärden till Tyskland forskade Hirvi i invandring. Den erfarenhet hon skaffat sig som forskare kan hon utnyttja även i sitt nuvarande arbete: invandring och rörlighet är temat för Finlandsinstitutet i Tyskland för året 2016.

Johan Jakob Tikkanen var Finlands första professor i konsthistoria och har karakteriserats som en karismatisk, själfull och okonventionell föreläsare vars sydländskt belevade undervisning talade till både förnuft och känsla.

Filosofiprofessor Johan Jakob Tengströms tvärvetenskapliga sätt att närma sig sitt läroämne uppskattades inte av hans samtida. Däremot har han kallats för den rentav bästa finländska historikern av sin tid. Tengströms största livsverk var att skola yrkeskunniga tjänstemän och utbilda fennomanpersonligheter som han sedermera kom att hamna i skuggan av.

Professor Sara Negris alma mater är det 793-åriga universitetet i Padua där hon disputerade i logik innan hon flyttade till Finland 1996. Hennes forskning i bevisteori överbryggar den filosofiska logikens normativa, deskriptiva och deduktiva aspekter.

Pirjo Kukkonen är den första professorn i svensk översättning vid Helsingfors universitet. Hon är semiotiker och översättningsforskare vid Finska, finskugriska och nordiska institutionen och ansvarar för översättning och forskning inom våra nationalspråk finska och svenska samt nordisk översättning. Som semiotiker rör hon sig i teckenriket, bland tecken och språkspel av olika slag, dvs. hur betydelse föds och hur olika världar översätts.

Bondsonen Matthias Akiander hade en framgångsrik akademisk karriär trots att han aldrig tog någon akademisk slutexamen. Akiander blev professor i ryska språket och kulturen och en uppskattad historiker och språkman. Han forskade bland annat i Finlands östra stift och i religiösa rörelser. Dessutom utvecklade han den finska som användes inom skolväsendet och kyrkan genom att skriva läroböcker och korrigera översättningar.

Mikael Reuter är språkvetare, språkvårdare, lexikograf, översättare, nordist och föreningsaktiv. Han har framför allt arbetat för att svenskan i Finland ska förbli en fullgod varietet av svenskt riksspråk och kunna användas i alla samhällsfunktioner. Reuter ser dessutom svenskan som en viktig länk till Sverige och det övriga Norden.

Juha Henriksson studerade till diplomingenjör och arbetade med system för produktionsstyrning. Under depressionsåren beslöt han sig för att börja med musik i stället och fann ett mentalt hem i institutionen för musikvetenskap vid Helsingfors universitet. Vid sidan av att popularisera musikforskning arbetar Henriksson som chef på musikarkivet JAPA, där erfarenheten som flera examina fört med sig enbart har varit en fördel.

Mellanskolans yrkesvalslärare konstaterade att Terttu Nevalainen skulle passa bäst som husmor på ett storgods. Det blev hon inte – det fanns få storgods i Kajanaland – men att lotsa en spetsforskningsenhet i över tio år har förmodligen krävt motsvarande förtjänster från professorn i engelska.

Professor Antti Arjava, överombudsman för Finska kulturfonden, är en klassisk filolog som har forskat i kvinnans ställning under antiken och publicerat förkolnade papyrer funna i Petra i Jordanien. De avbrutna studierna vid Helsingfors handelshögskola har gett honom kompetens att ansvara för kulturfondens miljardförmögenhet. Förutom latin och klassisk grekiska utforskar Arjava fåglar på sin fritid.

Karita Laisi är en verksam humanist, föreningsaktiv, världsförbättrare och tjänsteman. Hon tror på aktivt medborgarskap med förmåga att förändra världen både nära och fjärran. Den som deltar i utvecklingssamarbete behöver erfarenhet av att driva en utveckling på gräsrotsnivå. För närvarande arbetar Laisi i utrikesministeriets tjänst på det palestinska området och tar på samma gång en paus från de hobbyer som hon håller på med i hemlandet, såsom cirkus och teater.

Arto Haapala, professor i estetik, är intresserad av både konstverk i deras varierande uttrycksformer och den estetiska problematiken kring vardagliga fenomen. Han är långvarig ordförande för Finlands Förening för Estetik och ordförande för delegationen för det internationella institutet för tillämpad estetik. Han har förtroendeuppdrag inom flera internationella organisationer. Haapala tror på styrkan av estetiska värden: de är centrala faktorer i människans välmående och viktiga även i det beslutsfattande som berör vår livsmiljö.

Professor H.K. Riikonen är en i skaran av humanistiska forskare som känner sig främmande för specialisering inom ett snävt område. Hans forskningsintressen sträcker sig från antika traditioner till finska översättningens historia, vissa centrala inhemska och utländska författare samt lärdomshistoria. Trots allt uppfattar Riikonen sin vida korrespondens med kolleger och vänner som sitt viktigaste skriftliga verk: för närvarande har han gett ut skol- och studietidens korrespondens 1961–1976 med professor Eero Tarasti.

Mikko Tolonen är forskare i idéhistoria och filosofins historia. Han har använt en del av sitt liv till att begrunda varför privata laster även medför sådant som kan vara bra för alla. Under sin post doc-period blev Tolonen medveten om möjligheterna att tillämpa moderna metoder för informationsbehandling i historieforskning. Han har sedermera fastnat för digital humanvetenskap.

Kirsti Simonsuuri är forskare, författare, diktare och översättare och hennes karriär och intressen är till lika delar internationella och finska. Simonsuuri har arbetat halva sitt liv som forskare i antikens litteratur på olika håll i världen. Därtill är hon känd för sina många finska översättningar av William Shakespeares och Virginia Woolfs produktioner.

Helsingfors universitets ritsal är den äldsta offentliga läroanstalten som erbjuder konstundervisning i Finland. Ritsalen är en del av humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet och den har följt med universitetet sedan 1707. Många bemärkta personer inom den finländska konstvärlden har studerat eller undervisat vid Helsingfors universitets ritsal. I den här presentationen har vi valt följande tre personer att representera ritsalen: Magnus von Wright, Eero Järnefelt och Albert Edelfelt.

Jämställdhet är en passion som Tapio Bergholm har kunnat kombinera väl med sitt arbete som historieforskare. Något som han upplever som problematiskt är då man våldför sig på sanningen i orättmätiga försök att beskriva komplicerade och kontroversiella händelser på ett tydligt och begripligt sätt. I dag arbetar Bergholm som specialforskare på Finlands Fackförbunds Centralorganisation samt med jämställdhetsfrågor.

Riina Vuokko översätter kinesisk litteratur till finska och balanserar mellan två kulturer och två litterära traditioner. Hon hoppas att läsarna kan se igenom det främmande, exotiska ytskiktet.

Irma Hyvärinen, som tidigare varit verksam som professor i germansk filologi vid Helsingfors universitet, njuter numera av att bedriva forskning utan bestämda tidtabeller genom ett professor emerita-avtal. Att handleda studenter i avhandlingsskrivande var det undervisningsuppdrag som tilltalade Hyvärinen allra mest, och med hennes hjälp har många studenter slutfört sina avhandlingar. Inför sina pensionsår har Hyvärinen som projekt att forska i tyskans komplexa sammansatta konstruktioner.

Humanism betyder deltagande för Ilkka Herlin. Enligt honom ska humanisten inte inta rollen som åskådare, utan i stället kliva modigt fram och delta aktivt. Han har själv förverkligat sin vision i egenskap av historieforskare och affärsman. Herlin upplever att skyddsarbete för Östersjön och experimentellt lantbruk är de bästa sätten för honom att delta och göra sin insats för samhället.

Jan Lindström är en nordist som inriktar sig på svenska och finlandssvenska. Han har huvudsakligen forskat i interaktionell lingvistik, alltså hur språk fungerar i social interaktion. Lindström hade under sin studietid inga visioner om en universitetskarriär. Då kurser som krävde egen forskning kändes mest givande, hittade han sig ändå snart på en akademisk bana. I dag är Lindström professor i nordiska språk.

Leena-Maija Rossi är både genusforskare och forskare i visuell kultur. Därtill arbetar hon som chef för Finlands kulturinstitut i New York. Innan Rossi reste ut i världen var hon länge verksam som lärare vid Helsingfors universitet, och skydde inte den offentliga debatten som feminist. I New York forskar Rossi vid sidan av sitt kulturarbete och drömmer om att återigen åta sig undervisningsuppdrag.

Karo Hämäläinen behärskar både siffror och bokstäver. Av litteraturvetaren blev det en börskommentator, som började skriva romaner. Listan över Hämäläinens publikationer är redan lång, och hans målgrupp har utgjorts av såväl barn och unga som av vuxna. Hämäläinen är ansvarig utgivare för tidningen Parnasso och leder därmed Finlands mest betydande litteraturtidskrift.

Docent Pirjo Kristiina Virtanen har forskat länge kring ursprungsbefolkningarna i Amazonas. Hon är en av de grundande medlemmarna i forskningsprogrammet Alkuperäiskansatutkimus som inleder sitt forskningsarbete kring ursprungsbefolkningar hösten 2015. Målet för de modulära biämnesstudierna är att överskrida den traditionella indelningen i vetenskapliga discipliner. Programmet baserar sig på ursprungsbefolkningarnas egna språk och uppfattningar. Virtanen önskar att möjligheterna att påverka välmående och ekonomi genom kulturforskning skulle erkännas på ett bredare plan.

I sina forskningsprojekt vill Pertti Hietaranta, professor i engelska, särskilt utreda varför det överlag uppstår missförstånd, i synnerhet i översatta texter, men alltemellanåt också i texter som produceras utanför en översättningsprocess. Genom att utesluta de yttre faktorer som påverkar en människas agerande, kan man undersöka människans färdigheter i informationsbehandling. Det är utmärkande för oss människor att vi tolkar texter i hög grad utgående från våra egna upplevelser. Tidvis är vi också benägna att lita på vår egen intuition på bekostnad av det analytiska, trots att denna intuition skulle vara godtycklig.

Då Märta Tikkanen skrev sitt världsberömda verk Män kan inte våldtas attackerades hon på gatan. Som rektor för Helsingfors svenska arbetarinstitut Arbis förde hon inte sina största kamper i allmänpolitiska frågor utan för feminismen.

Marcus Hjulhammar är professor i Östersjöns marinarkeologi. Han fascineras av ämnets bredd såväl i forskningsmiljöer som i tid. Han är medlem i flera vetenskapliga samfund och arbetar för det maritima kulturarvets fortbestånd. Hjulhammar minns hur han redan första arbetsdagen välkomnades varmt till Helsingfors universitet av såväl institutionspersonal som studenter.

Jakke Holvas är radioröst på Yle, filosof, översättare och storkonsument av klassiska böcker. Han skulle bli president, men blev ett tv-ansikte som fick intervjua presidenten. Holvas begrundar ekonomins filosofi och tillbringar sin fritid med sina barn och genom att fiska gös i Helsingfors.

Lari Kotilainen är mångsysslare inom det finska språket. Han har arbetat med finskan i samband med alla sina forsknings- och undervisningsuppdrag på universitetet och i egenskap av lärare för studenter i finska språket, både för dem med finska som modersmål och för dem med finska som främmande språk. Dessutom har Kotilainen erfarenhet av att undervisa vid universitet i Finlands västra och östra grannländer. Utanför universitetsvärlden är han popularisator, läromedelsförfattare och medlem i gnagarbandet Jytäjyrsijät.

Gabriel Sandu är professor i teoretisk filosofi. Efter att ha studerat ekonomi i Rumänien kom han till Finland 1978 och inledde sina studier i teoretisk filosofi vid Helsingfors universitet. Sandu blev entusiastisk över studier i filosofisk logik och intresserade sig också för rationellt tänkande och rationella handlingar. Dessa företeelser försöker han förstå med hjälp av logik och spelteori.

Anna Moring, projektchef för Alla familjers Finland, vill göra Finland till ett bättre land för mångformiga familjer. Studierna i genusforskning har gett henne goda förutsättningar för att nå detta mål. Morings doktorsavhandling behandlade regnbågsfamiljernas ställning i samhället.

Det blev ingen doktorsavhandling, men däremot konst- och kulturrelaterade uppdrag av många slag. Hanna Nurminen, som snarast halkat in i branschen, har arbetat som kultursekreterare, arrangör av kulturevenemang och verksamhetschef för ett konstnärsresidens. För 35 år sedan började hon som bisyssla arbeta som biträdande ombudsman i Konestiftelsen och är numera dess styrelseordförande.

Leo Mechelin är i synnerhet känd som en rättfram försvarare av Finlands autonomi. Han var aktivt verksam som lantdagsman i två olika stånd och fortsatte därefter sin verksamhet i enkammarlantdagen. För sin första universitetsexamen studerade Mechelin estetik och litteratur. Senare gav han sig i kast med juridik och arbetade också som professor inom detta område. Mechelin var intresserad av ekonomiska frågor och strävade efter att förbättra förutsättningarna för Finlands ekonomi bland annat genom att utveckla skatteuppbörden och vintersjöfarten.

Sirpa Seppälä är företagare i språkbranschen och arbetar med att översätta, tolka, undervisa och handleda. Helst skulle hon tillbringa sina dagar som kontakttolk i rättssalar, men en språkexpert är tvungen att skrapa ihop inkomster från flera olika arbeten. Seppälä framhäver vikten av kulturkompetens vid sidan om språkkunskaper. Därför tycker hon att humanister kan behövas i alla branscher.

Adolf Ivar Arwidsson var skald, historiker och bibliotekarie. Mest känd är Arwidsson för sina politiska skrifter som ledde till att han blev avskedad från universitetet och gick i landsflykt till Sverige. Arwidsson tillskrivs ofta yttrandet ”Svenskar äro vi icke, ryssar vilja vi icke bli, låt oss alltså vara finnar”, men de orden sade eller skrev han faktiskt aldrig.

Aleksi Neuvonen vill påverka samhället och skapa en bättre framtid. Denna magister i teoretisk filosofi nöjer sig inte endast med teoretisering, utan han vill också tala och agera – forska och förverkliga. Neuvonen tror på kraften i samarbete samt på nyfikenhet, läsning och tänkande.

Jakov Grot var en rysk tjänsteman, forskare och professor, med en lång karriär som förmedlare mellan rysk och finsk kultur. Grot arbetade både för att göra finsk och nordisk kultur mer känd i Ryssland och för att främja kunskapen om det ryska språket och den ryska kulturen i Finland. Dessutom grundade han Slaviska biblioteket vid Nationalbiblioteket. Grot kom att bli sin tids ledande auktoritet då det kom till det ryska språket.

Sakari Siltala, forskardoktor i Finlands och Nordens historia, har forskat i ekonomi och kapitalism genom att studera finländska företag. Som forskningsobjekt har han haft bland annat kooperativ verksamhet, skogsindustri, handel och pressen. Han har också en fot i bokbranschen i och med att han arbetar som förlagsredaktör och säljer utgivningsrättigheter utomlands vid förlagsaktiebolaget Siltala.

Att läsa, skriva och undervisa är en helig treenighet som Helena Ruuska har anförtrott hela sitt liv. Hon låter bli att spekulera över var jobbet tar slut och hobbyn börjar. Beroende på situationen är Ruuska lektor i finska modersmålet och litteraturen, läromedelsförfattare, kritiker, litteraturforskare eller levnadstecknare. Hon har bytt arbetsplats – till och med yrke – enligt sina preferenser och Fru Fortuna. Men böckerna, skrivandet och undervisandet har alltid hängt med.

Knut Tallqvist var professor i orientalisk litteratur med assyriologi som specialområde. Genom sin mångsidiga och omfattande produktion spelade han en avgörande roll för disciplinens utveckling i Finland och bjöd den större publiken på populärvetenskaplig forskning inom området. Tallqvist tillbringade flera år i området kring östra Medelhavet. Han berättade om sin resa och sina iakttagelser i sin korrespondens med fästmön, en korrespondens som senare gavs ut i redigerad form.

Arvi Lind är ansedd som Finlands mest pålitliga nyhetsankare. Han studerade inhemsk litteratur och finska språket tills han fastnade för journalistiken. Men kärleken till språket bestod genom hela karriären och har gjort Lind till en populär språkvårdare.

Pekka Tarkka är litteraturkritiker och litteraturforskare. Under sin långa karriär på olika tidningars kulturavdelningar har han kunnat konstatera att litteraturforskaren och tidningen behöver varandra. Litteraturkritikerns främsta uppgift är enligt honom att guida läsarna till nya författare och verk. Då det kommer till Tarkkas tid på universitetet drar han sig med särskild värme till minnes de praktikum-kurser som han var med om att inrätta inom inhemsk litteratur.

Erkki Salmenhaara var en av de mest betydande musikforskarna och kompositörerna i Finland under andra hälften av 1900-talet. Som professor i musikvetenskap hann han hänge sig åt forskning i såväl musikens historia som teori i över 30 år. Han är särskilt ihågkommen för sina biografier om Jean Sibelius och Leevi Madetoja. Som kompositör var Salmenhaara mångsidig: till hans repertoar hörde körmusik, pianomusik, kammarmusik, elektronisk musik, opera och symfonier.

Jörn Donners karriär är mångsidig: han har blivit känd som filmregissör, filmproducent, riksdagsledamot, ledamot av Europaparlamentet och som diplomat. Han är en bildad person med världen som sin hobby. Men framför allt är Donner författare.

Emil Nervander var framför allt forskare med medeltida målarkonst som sitt område. Han både deltog i att grunda Finska Fornminnesföreningen och medverkade i att dokumentera konsthistoriskt material från medeltiden. Nervanders insatser för att restaurera kyrkokonst var också betydande, men hans arbetssätt kritiserades redan av samtiden. Nervander arbetade också som redaktör och författare.

Arja Suominen antogs till vår dåvarande historisk-språkvetenskapliga fakultet på 1970-talet och hon kom att studera många olika ämnen både inom och utanför den egna fakulteten. Hennes liv har varit fyllt av lyckliga tillfälligheter som hon upplever att hon förbereddes för vid universitetet. Suominen, som har arbetat inom kommunikationsbranschen i trettio år, drömmer om att länge få ha kvar sin hunger efter liv, kunskap och erfarenheter.

Onni Okkonen tillhörde 1920- och 1930-talets mest inflytelserika personer inom finländska konstnärskretsar. Han skrev åtskilliga populärvetenskapliga verk om världskonstens historia och försökte finna en kulturell hemvist och identitet i Europa åt den unga staten Finland.

Timo Eränkö har haft en lång karriär som skådespelare, manuskriptförfattare och musiker. Karriären började i studentteatern Ylioppilasteatteri, fortsatte i en gatumusikorkester och har sedan lett till tusentals uppträdanden. Eränkö skriver samhällsengagerade och provokativa musikstycken och skådespel. Han är framför allt känd som grundande medlem i bandet Lapinlahden Linnut.

En professor i nordiska språk, som känner varmt för studier och forskning i det svenska språket. Hon intresserar sig också för småord som ”nå” och ”att”, och deras funktioner i såväl historiskt som nutida språkbruk. Hanna Lehti-Eklund fungerar som prefekt för Finska, finskugriska och nordiska institutionen 2014–2017.

Matti Hirvola har arbetat som specialmedarbetare för ministrar, som informatör och med samhällskontakter. Under sin karriär har Hirvola fått bevittna Europeiska Unionens ödesstunder på nära håll samt lära ut vikten av samhälleligt kunnande till finska företag. Intresset för den klassiska kulturen och antikens värld har gett upphov till besök på ställen där de historiska händelserna en gång utspelade sig; Hirvola har besökt allt från Troja till Mykene på sin fritid.

Jenny af Forselles hörde till Finlands första kvinnliga doktorer och tidiga kvinnliga lantdagsledamöter. Hennes egentliga passioner i livet var lärarjobbet och att främja kvinnosaken och socialt arbete. Hon gjorde en betydande insats inom Mannerheims Barnskyddsförbund och arbetade för kvinnorna bland annat i egenskap av första ordförande för Finlands Akademiskt Bildade Kvinnors Förbund.

Ulla Tiililä är mångkampare inom arbetet med myndighetsspråket. Hon utbildar och konsulterar på ämbetsverk, men arbetar också i kulisserna för att utveckla själva förvaltningen. Nytt innehåll – ofta i form av innovationer – får hon till sitt arbete via den egna forskningen och genom att handleda lärdomsprov inom olika forskningsområden. Tiililä är också flitigt sysselsatt med att popularisera vetenskap.

Efter att ha redigerat ämnesföreningens 30-årshistorik svor Mika Huovinen på att det fick bli hans sista deadline. Men så blev det inte: i dag har hans företag inom grafisk design över hundra stycken deadline per år. Enligt Huovinen grundar sig den lyckade företagsverksamheten på hans egen expertis och egna erfarenheter, men också på hans stora kompisnätverk som är ett arv från studietiden.

Nicklas Wancke är programledare i Yles morgon-tv och som sömndrucken inbillar han sig att allt kan förklaras lättfattligt och till och med förstås – förutsatt att viljan finns. Han anser att humanistiska studier skapar ett fundament till bred allmänbildning och bjuder på den allra bästa grunden för den som vill ägna sig åt flera grenar inom journalismens fält. Humaniora bidrar också till en viss ödmjukhet att inse att ämnet och den som intervjuas står i fokus – inte intervjuaren!

Professor Jooseppi Julius Mikkola var en lingvistisk mångsysslare och kulturfennoman. Han bekantade sig med ett flertal språkgrupper under sina omfattande studieresor och specialiserade sig på slavisk filologi. På sin tid tillhörde Mikkola den internationella eliten inom denna disciplin. Han var en inspirerande föreläsare och hans hem fungerade som träffpunkt för författare, forskare och studenter.

Uno Lindelöf var den första professorn i engelsk filologi vid Helsingfors universitet och en ansedd lärare och forskare. I egenskap av riksdagsledamot för Svenska folkpartiet och ledamot i Helsingfors stadsfullmäktige strävade han till att främja utbildningens och kulturens ställning i det finska samhället. Lindelöf verkade dessutom i studentexamensnämnden i över trettio år.

För Jussi Niinistös del var den akademiska friheten en drivkraft bakom universitetsstudier, doktorsavhandling och forskarkarriär. Forskningsarbetet fick ändå ge vika då han erbjöds möjlighet att ge sig in i politiken, men Niinistö följer fortfarande med vad som händer inom finsk historieforskning. Ett annat sätt för honom att koppla av är att knäppa på rörradion och lyssna på önskeprogrammet Lauantain toivotut levyt.

Julio Reuter var den första finska sanskritisten av internationell rang och han hade stort inflytande på finländsk språkforskning under 1900-talet. Reuter spelade en central roll inom den hemliga organisationen Kagalen, som motsatte sig förryskningen, och han deltog i att samla in andra länders erkännanden av det självständiga Finland.

Kimmo Oksanen, tidningsredaktör vid Helsingin Sanomat, vill ta parti för den lilla och goda människan. Han har skrivit åtskilliga artiklar om stadskultur och marginalisering samt tagit kraftfullt ställning för romska tiggare i medier. Finska språket, som Oksanen ursprungligen antogs till att studera vid universitetet, var inte det rätta läroämnet för honom. Men han fann mycket annat intressant och givande inom humaniora.

Då Anita Lehikoinen undrade var hon skulle få arbete med sin sammansättning av studier – engelsk filologi, statskunskap, informationslära och litteraturvetenskap – gav en lärare henne mod genom att säga att det kanske finns en enda unik befattning som skulle passa just henne i Finland. Det stämde. Lehikoinen arbetar som kanslichef på undervisnings- och kulturministeriet. Hon har arbetat med högskole- och vetenskapspolitik alltsedan 1989.

Lauri Järvilehto är en metafysisk forskningsresande, världsdetektiv och ett fan av Sherlock Holmes. Hans passion är att utveckla och konstruera nya lösningar som ökar människors välbefinnande runtom i världen. Han har arbetat som forskare, författare, företagare och musiker. På sistone har Järvilehto framför allt arbetat med nya infallsvinklar på inlärning och med förnyelse inom skolan.

Juhani Lindholm är litterär översättare och redaktör. Ett aktivt deltagande i studentorganisationer tillsammans med lämpliga biämnesval ledde honom in på journalistbanan. Därutöver har Lindholm översatt flera klassiker och har inflytande på Finlands litterära kultur bland annat genom Eino Leino-sällskapet. Han har också deltagit i att organisera den internationella författarträffen i Lahtis, ett evenemang som ordnas vartannat år och som utgör det kanske viktigaste fönstret mot världen för den finländska litteraturen.

För lingvisten Ilona Herlin betyder forskning i finsk grammatik framför allt forskning i betydelse. Under sin forskarbana har hon funnit sitt eget område, ekolingvistiken, som strävar efter att kartlägga förhållandet mellan språk och natur. Herlins passioner utöver språkforskning är intellektuella strövtåg, att utveckla stiftelseverksamheten och att agera barnmorska för tvärvetenskapliga projekt.

Den prisbelönte redaktören och författaren Leif Salmén tröttnade på offentligheten och lämnade Rundradion i slutet av 1980-talet. Sedan dess har han fokuserat på att skriva om Europas historia och särskilt om Medelhavet, Salméns mentala hem.

Tommi Uschanov är facklitterär författare, kolumnist, debattör och popularisator av akademisk forskning. Uschanov är en ivrig förespråkare av biblioteksservice och det var det omfattande urvalet böcker som en gång lockade honom till Helsingfors universitet. Han understryker fortfarande bibliotekens centrala ställning på universiteten. I arbetslivet har Uschanov gått framåt utan särskilda planer; han har antingen accepterat eller förkastat jobberbjudanden.

Iris Schwanck föddes i Genève i en familj med två språk och två kulturer. Hon har arbetat med internationella ärenden och slagit broar mellan olika länder och kulturer med hjälp av utbildningen, universitetsgemenskapen och kulturen. Schwanck övergick från sina uppdrag vid Institutionen för romanska språk till att arbeta som planerare för internationella ärenden vid universitetets centralförvaltning. Hon har också varit verksam som biträdande direktör för CIMO, där hon utvecklade samarbetet mellan högskolor. Därefter återvände Schwanck till kulturrelaterade uppdrag och blev ledare för Franska institutet i Finland. Arbetet som ledare för Informationscentralen för Finlands litteratur (FILI) har varit en naturlig fortsättning på hennes yrkeskarriär.

Att nyfikenhet är en dygd stämmer åtminstone in på Suvi Ahola. Utan sin nyfikenhet hade hon inte arbetat som redaktör vid tidningen Helsingin Sanomat i 30 år. Aholas passion för litteratur och skrivande har lett till att hon gett ut böcker och gjort en doktorsavhandling om läsecirklar. Hennes önskan är att lära sig skriva ännu bättre webbtexter.

Jessica Parland-von Essen är historiker, kaféföretagare och föreningsaktiv. Hon har intresserat sig för litteratur- och bokhistoria, hur betydelser uppstår och under senare tid speciellt digital humaniora. Parland-von Essen drivs av en tro på öppenhet, bildning och samarbete, och anser att det finns en fantastisk potential för all forskning i dagens alltmer digitala miljö.

Elina Anttila, överdirektör för Finlands nationalmuseum, har arbetat vid Museiverket i halva sitt liv. Nu leder hon Finlands nationalmuseum och dess utställningar. Anttila hade ursprungligen för avsikt att bli språklärare, men hon fastnade för studier i konsthistoria. Anttila anser att publiken i framtiden kommer att spela en allt viktigare roll inom museibranschen i att avgöra vad som är relevant för museerna.

Som barn slukade Päivi Koivisto-Alanko fantasyböcker. Hon satsade sedan målmedvetet på att bli språkhistoriker, men kom att bli förläggare. Forskarutbildningen lämnade kvar en längtan efter vetenskap – en dröm om att ännu få försöka gestalta världen via språket. Enligt Koivisto-Alanko är förlagsverksamhet i teorin lätt, men i praktiken full av utmaningar.

Lyckligtvis inföll min tid vid universitetet före de så kallade reformerna. Att komma igång kan tyckas vara det svåraste. Åtminstone var det så för min del. Jag irrade från det ena huvudämnet till det andra, vilket den akademiska friheten tillät på 1960-talet men inte skulle tillåta i dag. Nu är det skönt att vara pensionär. Jag får forska utan att ha resultatansvar, och mina prestationer är till gagn för läroämnet. Fint att jag fick ingå ett professor emerita-avtal med universitetet!

Suzie Thomas studerade till en början arkeologi, men i sina magister- och doktorandstudier specialiserade hon sig på forskning i kulturarv. Thomas hann arbeta inom ett flertal olika organisationer i Storbritannien, bland annat på museer, i hjälporganisationer för olika kulturarv och till och med vid en forskningscentral för kriminologi, innan hon under våren 2014 flyttade till Finland. Numera är Thomas universitetslektor i museologi vid Helsingfors universitet och njuter av sitt liv i den vackra staden. Dessutom försöker hon lära sig lite finska.

Pekka Hako är nyfiken, oförskräckt och rättfram i sitt arbete med att påverka vårt musiklivs framtid. Han verkar också aktivt för att skapa internationella nätverk. Hako har forskat i den finländska musikkulturen och musikindustrin utifrån sin roll som musikvetare, folklorist, pedagog och sociolog. Med hjälp av sina faktaböcker och dokumentärfilmer strävar han efter att dokumentera vår tids tolkningar av kulturella fenomen.

Många finländare känner igen Tuija Peltomaa som experten i Yles tv-program Antiikkia, antiikkia. Hon ägnar sig åt flera grenar inom konstbranschen och sin auktionskarriär inledde hon som vikarie. I dag är Peltomaa mest intresserad av att undervisa men hon har inte övergett antikviteterna och samlandet. För tidningen Antiikki & Design skriver hon både kolumner och en handbok riktad till dem som köper konst.

Jakob Johan Wilhelm Lagus var vida ryktbar som festarrangör. I egenskap av universitetets rektor skapade han goda relationer till det kejserliga hovet genom akademiska fester och ärebetygelser och förbättrade därmed universitetets ställning. Lagus insatser inom forskningen syns framför allt i arabisk och persisk grammatik. Han återställde också studentmatrikeln för Kungliga Akademien i Åbo efter att den hade förstörts i Åbo brand.

Den musikvetare som i allra största utsträckning har forskat i modern finländsk konstmusik är Mikko Heiniö, professor emeritus i musikvetenskap. Utöver sin akademiska karriär har Heiniö i årtionden varit verksam inom två andra arbetsfält: komponerande och centrala förtroendeuppdrag inom musikorganisationer.

Saila Susiluoto är en poet som också uppträder med sin diktproduktion, och hon ger sig gärna in på dialog mellan olika konstarter. Susiluoto undervisar i kreativt skrivande, älskar litteratur och njuter av allt nytt. Därtill sätter hon värde på konstens frihet, kreativ gränsdragning, nyfikenhet och förundran.

Professor emerita Aili Nenola inledde sina universitetsstudier i finska språket och allmän litteraturvetenskap vid Åbo universitet i början av 1960-talet. Sin doktorsavhandling skrev hon 1982 inom läroämnet folkdiktningsforskning och religionsvetenskap och temat var ingermanländska gråtkväden. Det faktum att gråtkväden är en kvinnotradition fick Nenola att börja begrunda kvinnors ställning inom kultur och samhälle också på ett mer generellt plan. Hon fick nya impulser för sina reflektioner då hon bekantade sig med feministisk litteratur och den framspirande mångvetenskapliga och kritiska kvinnoforskningen, till vars pionjärer Nenola i dag räknas. Hennes universitets- och vetenskapsförvaltningskarriär inleddes som studentrepresentant i ett institutionsråd vid Åbo universitet på 1970-talet och hon kom att bli den första kvinnliga dekanen för humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet.

Kati Suurmunne är en humanist i industrins tjänst och har arbetat med kommunikation inom finländska storföretag i trettio år. Under sin karriär har hon fått bekanta sig med såväl maskinverkstäder, byggnadsarbete och energiindustrin som med företagsaffärer, börskommunikation och varumärken. För närvarande är Suurmunne chef för finansiell kommunikation på energiföretaget Fortum. Hennes studier i engelsk filologi har utgjort en god grund även för det här arbetet.

Arvid Genetz var forskare i finsk-ugrisk språkvetenskap och inriktade sin forskning i synnerhet på finskans släktspråk. Efter en bitter kamp blev han den första professorn i avknoppningen finsk-ugrisk språkforskning. Trots att Genetz var en hängiven fennoman tycks det snarare vara så att han halkade in i politiken än att han gav sig in i den. Genetz är även känd som diktare under pseudonymen Arvi Jännes, en förfinskad version av sitt riktiga namn.

En tvåårig anställning som chefredaktör för studenttidningen Ylioppilaslehti är en perfekt deal för Antti Pikkanen. Han blir lätt inspirerad men vill gå vidare innan han hinner bli uttråkad. Fasta anställningar lockar inte Pikkanen – han trivs utmärkt med kortjobb. Pikkanen studerar inhemsk litteratur, men han har också inkluderat studier i genusforskning och ledarskap i sin examen. I sitt arbete som journalist fascineras Pikkanen av att skriva och kläcka idéer. I framtiden skulle han kunna tänka sig att använda dessa färdigheter också i arbetsuppgifter med anknytning till exempelvis marknadsföring. Även San Francisco figurerar i Pikkanens drömmar.

Zacharias Topelius är idag ihågkommen främst som en blid sagofarbror och som barnens vän. Bakom bilden av en gammal försynt man döljer sig andra porträtt: ung ambitiös journalist, diktare, skönlitterär experimentator och skicklig popularisator av historia. Hans betydelse för den finländska historiesynens framväxt är svår att överskatta.

Ville Keynäs arbetar med att översätta skönlitteratur till finska. Under de senaste åren har han främst inriktat sig på översättning av franskspråkig litteratur. Hans kommande översättning är av Louis-Ferdinand Célines verk ”D’un château l’autre”. Denna finska översättning, ”Linnasta linnaan”, kommer att ges ut under 2016 av bokförlaget Siltala.

Ville Vuorela är kandidat i humanistiska vetenskaper och hör till den gamla generationens eviga studenter. Han har arbetat som lärare, översättare, teknisk skribent och senast som speldesigner. Han har också skrivit ett flertal böcker och anser att de humanistiska vetenskaperna och industrin har mycket mer att ge varandra än vad man allmänt brukar föreställa sig.

Anna-Leena Siikala är forskare i muntliga traditioner och i religioner och utnämnd till akademiker av Finlands Akademi. Hennes verk rör sig inom ett vitt fält både geografiskt och historiskt och behandlar frågeställningar inom folkloristik, etnografi och religionsantropologi. Hon har gjort fältarbete både i Finland och på Cooköarna samt i Ryssland bland finsk-ugriska folk, udmu'rter, komer och sibiriska chanter. Siikala anser att även små institutioner är viktiga för universitetet.

Litteraturredaktör Antti Majander vid Helsingin Sanomat uppmanar oss att inte lita på någon som står byst. Universitetet har lärt honom att läsa kritiskt och att våga.

Markku Envall är litteraturforskare och författare och har även arbetat som litteraturkritiker på 1980-talet, en sann litteraturkännare. Humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet var hans lärosäte och har också varit hans enda arbetsgivare, eftersom Envall blev författare på heltid efter att ha tjänstgjort där.

Timo Vihavainen var professor i Rysslandsstudier vid Helsingfors universitet under åren 2002–2015. Han har riktat sitt forskningsintresse i synnerhet på Rysslands och Sovjetunionens historia. Inom Finlands historia har han däremot forskat i förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen under den så kallade perioden av finlandisering samt i uppfattningar på respektive finskt och ryskt håll om varandra. Före sin professur var Vihavainen verksam som chef för Finlandsinstitutet i S:t Petersburg och som forskare vid Finlands Akademi. Professor emeritus Vihavainen tillbringar inte enbart sin tid med att skriva, utan cyklar, seglar och musicerar också gärna.

Taru Salminen är den mest kända finländaren i Sydkorea. Salminen deltar regelbundet i utvecklingen av den koreanska kulturen och det koreanska samhället i sin roll som restauratör, översättare och tv-kändis. Hon strävar efter att föra den finländska och koreanska kulturen närmare varandra och önskar att hon i framtiden allt smidigare kunde arbeta mellan två länder.

Esa Saarinen är filosof, författare, företagsutbildare och en färgstark finsk samhällsröst inom kulturens fält. Han är ”Drottningens man”, såsom han gärna själv säger med hänvisning till sin maka Pipsa Pallasvesa, och vidare ”tvillingarnas pappa” och ”en vanlig grabb från Hyvinge”. Han ser som sin uppgift att främja ett bättre liv med hjälp av vardagspsykologi, det vill säga genom att stärka åhörarens vittomfattande, fantasifulla och obehindrat spontana tänkande.

Merete Mazzarella är en mångsysslare som är glatt nyfiken på det mesta. Professorn emerita i nordisk litteratur funderar på om hon egentligen borde ha blivit antropolog istället för litteraturvetare. Mazzarella har föreläst om finlandssvensk litteratur på två kontinenter. Under alla omständigheter ser hon ändå sig själv mer som essäist än akademiker.

Katarina Koskiranta inledde sina studier vid Helsingfors universitet under början av 1980-talet med finsk-ugrisk etnologi som huvudämne. Då hade hon inte den blekaste aning om var hon skulle hamna eller vad hon skulle bli. Hon blev diversearbetare på ”företaget” universitetet, eller mer specifikt vid den humanistiska fakulteteten, där hon har arbetat som byråsekreterare, timlärare, assistent och amanuens för fyra olika läroämnen.

Päivi Isosaari gläds åt att hon haft bra chefer och fått arbeta med människor som upplever sitt jobb som ett kall. Filosofie magistern Isosaari inspireras av Excel och studerar aktiebolagslagen, men av kärlek till det finska språket hamnade hon i kulturbranschen.

Heikki Ojansuu var forskare med fennougristik som sitt område. Han forskade i estniska, karelska och finska dialekter. Ojansuu är ändå mest känd för sin expertis inom finskt namnskick och gammalt finskt skriftspråk. Hans kontroversiella uppfattningar om Mikael Agricolas modersmål gav upphov till en långvarig vetenskaplig debatt.

Janne Halmkrona skulle kunna ha varit en av dem som sliter inom IT-branschen, om han inte hade blivit helt såld på musik. Han ändrade sin studieinriktning från informationsteknik till humaniora i början av 1990-talet. Föräldrarna gladde sig förvisso över pojkens magisterexamen i musikvetenskap och fadern tänkte att den skulle leda till en tjänst som kantor. Men pojken blev istället rockmusiker – gitarrist i CMX och Sapattivuosi.

Artturi Kannisto var professor i finsk-ugrisk språkvetenskap. Han var länge verksam vid Studentexamensnämnden och medlem i flera olika vetenskapliga samfund och akademier. Sitt största livsverk gjorde Kannisto genom att samla in språkvetenskapligt och etnologiskt material bland mansierna i Västra Sibirien. Kannisto hittade också på det veterligen längsta ordet på finska.

Robert Kajanus utvecklade den finländska orkesterkulturen och lyfte via sina tonsättningar fram nationalromantiken med musikens medel. Han gjorde sig internationellt bemärkt som kapellmästare och gjorde också stora insatser för att sprida finländsk tonkonst, i synnerhet Jean Sibelius produktion. Därtill var Kajanus verksam som musiklärare vid universitetet i närmare trettio år. Tack vare sina internationella kontakter lyckades Kajanus få många ledande konstnärer att uppträda i Finland i början av 1900-talet.

Många finländare minns Pehr Evind Svinhufvud som den som hejdade Mäntsäläupproret och som en obeveklig laglighetsman. Svinhufvud spelade i många avseenden en nyckelroll då Finland lyckades frigöra sig från Ryssland och därtill ledde han landet under dess första självständighetsår. Svinhufvud hade vittomfattande kunskaper i såväl historia som om lagparagrafer, vilket säkrade en god grund för hans arbete som häradshövding och på 1930-talet även för den krävande posten som republikens president.

Jali Wahlsten är bosatt i Buenos Aires där han arbetar som ombudsman och kulturproducent för Iberisk-amerikanska stiftelsen. Till sin utbildning är han estetiker. Somliga minns kanske Wahlsten som ishockeyspelare i Jokerit och i det finska landslaget. Därefter har Wahlsten arbetat som kultursekreterare vid Finlandsinstitutet i London och som agent för Artek och Marimekko. Dessutom har han grundat kafékedjan Nordic Bakery i London.

Ulla-Maija Forsberg blir hänförd av ord och av deras användning och ursprung. Hon riktar sitt forskningsintresse framför allt på utrotningshotade och utdöda finsk-ugriska språk och dialekter, men också på de allra nyaste språkformerna som är stadda i dynamisk utveckling. ”Stadin slangi” eller Helsingforsslang, Forsbergs modersmål på fädernet, representerar sådana nyare språkformer. Forsberg blev nyligen också utmanad att utarbeta en etymologisk ordbok över Helsingforsslang.

Juha Föhr började studera språk i vuxen ålder. Språk öppnar dörrar till olika kulturer, och av den anledningen studerar Föhr som bäst förutom tyska och franska också italienska. Han ser inte studierna som ett redskap utan som en livsstil.

Kristiina Rikman har översatt hundratals populära utländska verk till finska. Hon hade ursprungligen planer på att bli journalist, men efter en kurs på universitetet valde hon att i stället bli översättare – ett yrke hon utövar än i dag. Rikman har en mångsidig repertoar och under årens lopp har hon fått ta itu med såväl Astrid Lindgren som Philip Roth, för att inte tala om hennes långvariga arbete med att översätta John Irvings verk.

Katariina Styrman arbetade länge i studentkåren vid Helsingfors universitet, men i sitt nuvarande arbete verkar hon för att främja bastukulturen. På sin fritid är Styrman verksam i styrelsen för Alumnföreningen vid Helsingfors universitet, där hon strävar efter att göra universitetet relevant även för för dem som redan är utexaminerade därifrån och orienterat sig till yrkeslivet. Ibland kan man höra henne klämma fram en och annan politiskt inkorrekt rolig historia, men naturligtvis underbyggd av historikerns kompetens.

Rainer Knapas är historiker, traditionsbärande och kritisk, akademisk lärare och handledare. Knapas försöker förena kunskaper, konst och kultur med förståelse – hos sig själv och andra. Han arbetar för den akademiska kompetensen i forskning och praxis, tillsammans med studerande och kolleger. Knapas tillbringar en stor del av sin fritid med att läsa och skriva.

Kirsikka Saari är manusförfattaren från Helsingfors som blev Oscarsnominerad för sin kortfilm Pitääkö mun kaikki hoitaa? Hon har också skrivit manuskriptet bland annat till filmen Korso. I sina studier i allmän historia var Saari intresserad av mikrohistoria och hon strävar efter att återspegla stora sammanhang genom små saker även i sina filmer. Under studietiden skapade den akademiska friheten ibland ångest, men studierna i historia har Saari haft nytta av, så även i sitt nuvarande arbete.

Kaari Utrio är en av Finlands mest populära författare. Hennes historiska romaner och fackböcker är redan nu lästa av flera generationer. Den unga Utrio drömde dock inte om att skriva, utan om att bli historieforskare. Men i vägen för drömmen stod ett oöverstigligt hinder: “Jag hade fantasi, enorm och hejdlös fantasi som inte gick att styra.”

Lars-Folke Landgrén är en mångkunnig yrkesman. Han har varit forskningsbiträde och assistent, därefter lärare och forskare, och sedermera har han arbetat som arkivchef och akademisk ledare. Han har bedrivit uppdragsforskning och skrivit faktaböcker om bland annat den finska pressens historia, finsk boktryckarkonst, statsförvaltningens rationalisering, den nordiska pressen och Nazityskland och om 1500-talets krigshistoria.

Oiva Ketonen hann påverka många finländska studenters världsåskådning och filosofiska betraktelsesätt under sin karriär. Detta berodde dels på att hans verk användes som inträdeslitteratur, dels på hans sätt att närma sig världen med en blandning av humanism och naturalism. Utöver sin verksamhet inom filosofi engagerade sig Ketonen länge i olika arbetsgrupper som utvecklade de finska högskolorna, och i dag kan hans insatser urskiljas såväl i akademiska miljöer som i den moderna yrkeshögskolemodellen.

Heta Pyrhönen är professor i allmän litteraturvetenskap, men har särskilt forskat i engelskspråkig litteratur. Som forskare har Pyrhönen intresserat sig för både populärlitteratur och höglitteratur. På senaste tiden har hon också utvidgat sin forskning till filmer och television. Då Pyrhönen inte undervisar, forskar eller läser studenternas arbeten, tillbringar hon sin tid med att laga mat, förhöra sina barn på deras läxor eller hålla på med yoga.

Mark Shackleton kom till Finland år 1975 och har stannat kvar sedan dess, med undantag av att han tillbringade ett år i London och två år i Göteborg. Shackleton inledde sin karriär som lärare på The Finnish-British Society och arbetade därefter vid Helsingfors universitets Språkcentrum. Sedan år 1981 har han varit verksam som lektor i engelsk filologi. Shackleton har inriktat sin forskning på trickster-figuren och på senaste tiden även på litteratur om internationell adoption.

Virpi Hämeen-Anttila ser renässansens individer med deras universella lärdomar som sina förebilder. Hämeen-Anttila blev filosofie magister med en omfattande ämneskombination och senare har den kunskapslystna humanisten fortsatt sin karriär som universitetslärare, översättare samt skönlitterär och facklitterär författare. I sin forskarroll intresserar sig Hämeen-Anttila för sydasiatisk litteratur och kultur, medan hon i sin författarroll intresserar sig för språket, människosinnet och den nutida och förflutna världen.

Professor Jyrki Kalliokoski undersöker finska språket ur flerspråkighetens synvinkel. Han är intresserad av mångfalden av språkliga resurser och hur de används smidigt i mellanmänsklig kommunikation. Kalliokoski njuter av att dagligen få möta den brokiga variansrikedomen i finskan i sitt arbete.

Jaakko Hintikka hör till de ledande forskarna inom filosofisk logik och har utvecklat disciplinens metoder i betydande omfattning. Enligt Hintikka kunde finländsk filosofiforskning med tillräcklig uppbackning från akademiskt håll inta en ledande position i världen.

Aki Hyryläinens studier i historia framskred vid sidan av hans karriär som professionell fotbollsspelare. Hyryläinen, som numera arbetar som konsultchef vid Mercuri Urval, är stolt över att ha blivit filosofie magister vid Helsingfors universitet. De humanistiska studierna och erfarenheterna han har fått som tävlingsidrottare har visat sig vara en fördel i hans arbete som konsult och chef.

Frans Michael Franzéns karriär vid Kungliga Akademien i Åbo framskred snabbt, eftersom ledningen ville hålla honom kvar i akademins tjänst. Franzén arbetade som både bibliotekarie och professor i historia, och slutligen avancerade han till biskop. Dessutom blev han en av de första betydande finländska skalderna. Franzén skrev också psalmer och dryckesvisor.

Gunnar Mickwitz var en av de mest lovande historieforskarna på sin tid. Hans forskning hade en betydande inverkan på uppfattningarna om antikens och medeltidens ekonomiska historia. Genom att skriva på sju språk var Mickwitz också en föregångare inom internationalism. En lysande start på karriären fick dock sitt slut på det Karelska näset 1940.

Rafael Koskimies var en mångsidig och produktiv litteraturforskare och kritiker. Som forskare var han intresserad av både teorier och den litterära kulturhistorien. Som kritiker strävade han efter ett levande språk, rättvisa och måttlighet. Hans långa bana som kritiker började då han var universitetsstudent och varade ända till hans död.

Marja-Liisa Vartio var diktare och prosaist. Vi kommer speciellt ihåg henne för hennes romaner, som hon alltid skrev om tre gånger innan de publicerades. Vartios karriär blev kort, men hennes verk anses som milstolpar inom den finska modernismen. Vartios romaner behandlar ofta vardagens glädjeämnen och sorger.

Jaakko Laitinen skriver låtar och sjunger i bandet Jaakko Laitinen & Väärä Raha. Utöver att han är sångare i bandet som är prisat som det mest extatiska livebandet i Finland, studerar han väst- och sydslaviska språk och kulturer vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet.

I ett brev till sin vän Ludwig Wittgenstein skriver en 23-årig Georg Henrik von Wright att han fått en melodi att följa in i tankarnas rike. Han oroar sig ändå för att han inte skall hitta fram. Resultatet av von Wrights sökande blev en unik karriär. Han utvecklades till en av de främsta representanterna för den logisk-analytiska inriktningen inom filosofin, men också till en av sin samtids ledande humanister och intellektuella i Norden.

År 1837 meddelade den då drygt 30-årige docenten Johan Vilhelm Snellman att han skulle börja föreläsa om akademisk frihet. Detta resulterade i att den unge docenten hamnade i en flerårig fejd med universitetets ledning. I grund och botten handlade tvisten om synen på hur universitetet borde utformas. Senare blev Snellman känd som grundaren till den finsknationella rörelsen och som Finlands nationalfilosof. Därtill förfinskades tiotusentals släktnamn vid festligheterna till minne av hans hundraårsdag.

Karl Ferdinand Ignatius forskade i Finlands historia med hjälp av siffror. Som lantdagsman och senator talade han för den obesuttna befolkningen och förnyade statens bokföring. Under sin långa karriär på Statistiska centralbyrån skapade Ignatius ett tidsenligt statistikväsende i Finland.

Ella Kivikoski var professor i Finlands och Nordens arkeologi. Hon var den första kvinnliga doktorn inom sitt läroämne och den första kvinnliga professorn vid hela filosofiska fakulteten. Enligt Kivikoski fäste man ändå ingen särskild uppmärksamhet vid hennes kön i arbetsgemenskapen. Kivikoskis studenter minns henne som en krävande men moderlig figur.

Fredrik Pipping har förblivit en okänd historisk person för många. Den insats han gjorde för att skapa och upprätthålla samlingarna vid universitetets bibliotek, och därigenom Nationalbiblioteket, är dock obestridlig. Efter branden i Åbo återställde han bibliotekets samlingar och anskaffade nya böcker och samlade vetande om den tidiga finskspråkiga litteraturen. Hans arbete lever fortfarande kvar och utgör grunden för Nationalbibliotekets Fennica-samling.

Som lärare och forskare i historia tjänade Päivi Setälä som förebild för kvinnors engagemang både vid universitet och ute i samhället under 1980- och 1990-talen. Som kvinnoforskare var hon pionjär och den första professorn i kvinnoforskning. Setälä var med och påverkade det finska vetenskaps- och kulturlivet genom sina många förtroendeuppdrag.

Vi kommer ihåg Eino Jutikkala för hans forskning som kommit att få något av kultstatus liksom också för hans arbete inom flera vetenskapliga samfund. Han tycktes vara med överallt. Jutikkala var känd för raska tag i sitt arbete och han arbetade som redaktionssekreterare vid större projekt för att sätta fart på skrivarbetet. Under sin långa levnadstid påverkade Jutikkala många nutida historieforskare och även historieforskningens infallsvinklar genom att framhäva historiska strömningar som härrör ur social- och kulturhistorien.

Martin Wegelius studerade estetik vid universitetet, men det var på musikpedagogiken i Finland han hade en stor inverkan kring sekelskiftet 1900. Hans mest betydande livsverk blev att skapa en systematisk musikutbildning i Finland fastän han också bland annat var verksam som kompositör. Wegelius grundade Helsingfors musikinstitut och var även institutets första rektor. Ett institut med musikkursverksamhet och stiftelsen som upprätthåller detta uppkallades dessutom efter Martin Wegelius på 1950-talet.

Tapio Nurminen är förmodligen den enda finländska historikern som har gjort en rapvideo och som arbetar som IT-företagare. Nurminen önskar att han i sinom tid ska bli begravd i Joutsa, där hans förfäder har bott åtminstone sedan 1500-talet.

Lieven Ameel är en belgisk forskare med fokus på finländsk litteratur. Han skrev den allra första monografin om staden Helsingfors i finskspråkig litteratur. Efter en doktorsavhandling om Helsingfors i litteraturen forskar Ameel nu i narrativ stadsplanering, med särskild blick för utvecklingen i Fiskehamnen och på Busholmen i Helsingfors. Han arbetar också som lärare, kritiker och översättare.

Rosa Liksom är en författare som har belönats med Finlandiapriset och hon är också bildkonstnär. Hon har studerat hela livet igenom och drömmer om en bättre förståelse av världen.

Anna Baijars är en filosofie magister som kom att bli förläggare. Under karriärens gång har hon arbetat som torgförsäljare, museiguide, socialarbetare, religionslärare, scripta, redaktör, projektsekreterare och som vd för ett börsbolag. Hon är av åsikten att litteraturen gör världen till ett bättre ställe att leva på.

Juho Kusti Paasikivi var Republiken Finlands sjunde president. Som den första presidenten efter världskrigen spelade han en viktig roll i utrikespolitiken. Även om Paasikivi är känd som jurist, var det hans intresse för både Rysslands historia och det ryska språket och kulturen som kom till uttryck då han inledde sina universitetsstudier. En examen inom humaniora blev en resurs som Paasikivi drog fördel av både i kampen för självständigheten och senare även i andra världskrigets tumult.

Professor Pirkko Nuolijärvi är chef för Institutet för de inhemska språken. Hon forskar i språkliga variationer i finskan, om interaktionen i tv-debatter och om talspråkets roll i skönlitteraturen. Utöver sin forskning skriver Nuolijärvi om frågor som berör både språkpolitik och språkens ställning. Bäst kopplar hon av med musik och litteratur, i bärskogen eller roende i morgonstillheten på sjön Lummene.

Professor emeritus Matti Klinge är en av de mest berömda och produktiva historieforskarna i Finland. Hans insatser är välkända även utomlands. Klinge är en eminent kulturdebattör och innehar flera förtroendeuppdrag inom vetenskapsvärlden. I sin professorstjänst satte han stort värde på undervisning och handledning av avhandlingar. För Klinge gestaltas världen visuellt, vilket kommer till uttryck i hans intresse för målning.

Eero Tarasti, professor i musikvetenskap, har under sin långa karriär hunnit göra mer än de flesta alls vågar drömma om. Han är forskare i västerländsk konstmusik och en pionjär inom semiotik i Finland. Tarastis internationella verksamhet omfattar hela världen.

Alma Söderhjelm rönte internationell uppmärksamhet med sin forskning och tog sig längre upp i den finländska universitetsvärlden än någon annan kvinna tidigare hade gjort. Söderhjelm, som forskade i revolutionstidens Frankrike, utnämndes till docent och professor. Söderhjelm var inte en kvinnosakskvinna, men hon röjde väg för andra kvinnor som ville ge sig på en universitetskarriär. Utöver akademiska avhandlingar omfattar Alma Söderhjelms produktion även underhållande litteratur.

Otto Donner var Finlands första professor i sanskrit och komparativ lingvistik. Han var särskilt kunnig i att organisera fältforskning. Som lärare uppmuntrade han många unga lingvister som senare kom att bli uppskattade forskare både i Finland och utomlands. Donner hann också verka som lantdagsman och ecklesiastikchef, motsvarande dagens utbildningsminister.

Carl Gustaf Estlander, professor i estetik och nyare litteratur, gjorde en banbrytande insats inom finländsk konsthistoria redan innan läroämnet hade instiftats. Han var också en av de mest betydande drivande krafterna bakom grundandet av konstmuseet Ateneum och Svenska Litteratursällskapet i Finland. När det gällde språkpolitik tog Estlander avstånd både från finsksinnade och svensksinnade radikala och talade i stället för ett tvåspråkigt Finland.

Eila Pennanen drömde om en karriär som forskare i det finska språket. Men det var inte i första hand forskare hon kom att bli, utan en branschöverskridande och betydelsefull person inom litteratur och kultur. Hennes femtioåriga karriär rymmer över 50 egna verk och över 100 översättningar. Pennanen var dessutom en skarp litteratur- och kulturkritiker. Det var en hederssak för Pennanen att förmedla sina kunskaper till följande generation inom litteratur- och kulturfältet.

Fredrik Cygnaeus var en finländsk diktare, historiker och konstkritiker. Han var verksam som professor, dekan och prorektor vid universitetet och var dessutom en betydande konstmecenat. Cygnaeus var en inflytelserik person inom den finska nationalitetsrörelsen och centralgestalten i planeringen av Floradagsfesten 1848.

Susanna Pettersson började arbeta på museer redan under sin studietid i slutet av 1980-talet. Hösten 2014 tillträdde hon som chef för konstmuseet Ateneum. Redan under ett kvarts sekel har hon arbetat inom museiväsendet med olika uppgifter, allt från amanuens till utvecklingschef. Samtidigt har hela museisektorn genomgått en stor förändring.

Michael Wexionius var den första professorn i historia i Finland. Han gick från att vara prästson till att bli professor, adelsman och domare med hjälp av sin intelligens och sina personliga kontakter. Wexionius var den som organiserade högtidligheterna vid invigningen av Kungliga Akademien i Åbo. Han spelade en viktig roll både vid införandet av akademiska traditioner i det nya universitetet och även i den tidiga publikationsverksamheten där.

Statsrådet Riitta Uosukainen har länge varit verksam som riksdagsledamot och som riksdagens talman. Hon har även varit undervisningsminister. Uosukainen är känd som en förespråkare för ett rikt finskt språk och som en principfast humanist. Som sitt motto har Uosukainen Minna Canths ord: ”Allt annat, bara inte ett sömnigt halvdött liv!”

Juha Kanerva är sportjournalist på tidningarna Urheilusanomat och Ilta-Sanomat, men hans liv handlar också om mycket annat än centimeter och sekunder. Hans studier i historia har medfört ett särskilt intresse för samhälleliga frågor. I programmet Jälkihiki i Yles morgon-tv får Kanerva utlopp för sin näsvisa klokskap kring sådana frågor. Han har också skrivit ett tiotal böcker antingen som ensam författare eller i olika arbetsgrupper.

Daniel Juslenius var professor och rektor vid Kungliga Akademien i Åbo samt biskop i Borgå och Skara. Han sammanställde den första finska ordboken och utarbetade en finsk översättning av katekesen. Denna översättning var i bruk i över ett århundrade. Juslenius utmärkte sig framför allt som en förespråkare för finskhet och som sin tids mest inflytelserika kyrkoman i Finland.

Kersti Juva har översatt engelskspråkig litteratur till finska alltsedan 1972. Hon översatte de två första delarna av J.R.R. Tolkiens trilogi Lord of the Rings tillsammans med sin lärare Eila Pennanen. Den tredje delen blev Juvas debut som självständig översättare. Debutöversättningen tillsammans med översättningen av Watership Down av Richard Adams gav den unga översättaren ett statligt pris. Sedan dess har hon gett ut översättningar i jämn takt: först fantasy, barnböcker och deckare, senare klassiker och modern prosa.

Markku Kuisma, professor i Finlands och Nordens historia, har forskat i storindustrins utveckling med fokus på dess roll inom världsekonomin. I sina mest centrala verk granskar Kuisma nyckelbranscherna för den moderna kapitalismens uppgång: gruv-, skogs- och oljeindustrin samt handelsbankerna. Bland annat företagen Kansallis-Osakepankki, Neste och Outokumpu har studerats mer ingående av Kuisma. Han ställer flitigt upp på att offentligt kommentera teman som har att göra med ekonomi, ekonomisk historia eller relationen mellan affärsliv och stat.

Tuomas Anhava var känd som en rättfram kritiker som satte ribban högt både för sig själv och för de verk han kritiserade. Han var en bakgrundsfigur i litteraturbranschen, en grå eminens, vars arbete förblivit i skymundan för den stora allmänheten. Anhava hjälpte till att få i gång författarkarriären för många blivande storheter som han mötte i sitt arbete som bokförläggare. Anhava skrev dessutom dikter och översatte verk av flera berömda diktare.

Ilkka Niiniluoto har hunnit vara verksam vid Helsingfors universitet redan under ett halvt sekel. Matematikstudenten blev en gång så inspirerad av teoretisk filosofi att han blev professor i ämnet bara 31 år gammal. Niiniluoto är känd som en skarp vetenskapsfilosof som har försvarat både vetenskaplig världsåskådning och bildningsuniversitet i upplysningens anda.

Baba Lybecks karriär som journalist och programledare fick sin början under våren 1985 då hon var abiturient och började arbeta som programledare för Radio City. Arbetet som journalist frestade litteraturvetaren under hela hennes studietid, vilket slutligen resulterade i att hon började arbeta som nyhetsuppläsare på Nelonens nyheter. På tröskeln till sin 40-årsdag återvände Lybeck till universitetet och avlade en magisterexamen vid sidan av heltidsarbete och barnfamiljens hektiska vardag. Triathlon, litteratur och båtliv ger Baba Lybeck energi inför ansträngningar i vardagen.

Akademiker Kustaa Vilkuna var professor i etnologi och chef för Finlands krigscensurmyndighet. Han var också en inflytelserik bakgrundsfigur inom Finlands efterkrigstida politik. Vilkuna var med och grundade stiftelsen för allmogekultur, Talonpoikaiskulttuurisäätiö. Därtill var han medlem i ett flertal föreningar, sällskap och råd.

Minna Lindgren är journalist och författare. Hon är känd för sin humor och sitt mod att behandla svåra teman såsom ålderdom och opera. Lindgren studerade tolv år vid Helsingfors universitet med musikvetenskap som huvudämne. Hon känner sig mest hemma då hon arbetar med radioprogram, kolumner och kåserier om klassisk musik. Lindgren har även skrivit trilogin Ehtoolehto, där händelserna utspelar sig på ett serviceboende. Den har varit en succé i Finland men också haft framgång på den internationella marknaden.

Arthur Långfors gjorde ett betydande arbete med forskning i samt tolkning och publicering av medeltida franska texter. Efter att Finland hade blivit självständigt arbetade han i likhet med många samtida professorer som diplomat och som Finlands representant på olika kongresser. Utöver sitt arbete som professor i romansk filologi var Långfors även verksam som dekanus, prorektor och rektor vid Helsingfors universitet.

Professor Jaakko Leino intresserar sig både för förhållandet mellan språklig form och betydelse och förhållandet mellan språk och tänkande. Han har forskat i grammatiska fenomen och förändringar ur olika perspektiv och med fokus på olika språkformer. Han intresserar sig också för frågor som gäller modersmålsundervisningens innehåll i skolorna och det finska språkets status i samhället.

Henry Hedman har gått en lång väg för att bli universitetslärare i romani och romsk kultur. Han har tagit sig till Helsingfors universitet via handelsinstitutet i Riihimäki, ett kanadensiskt universitet och Institutet för de inhemska språken. Forskning och undervisning är hjärtesaker för Hedman, eftersom de ger honom möjlighet att fungera som förmedlare mellan romer och majoritetsbefolkningen. Hedman är också musiker och har gjort flera andliga soloskivor. Han uppträder fortfarande sporadiskt tillsammans med sin grupp på olika tillställningar i egenskap av gästtalare och sångartist.

Under studietiden arbetade Mari Hatakka med att dansa och sjunga på turnéer med Topi Sorsakoski, Agents och Leningrad Cowboys. Hon gick i välförtjänt go-go-pension 2000 och skrev en doktorsavhandling i folkloristik om heterosexuella relationsförlopp. Redan under processen med doktorsavhandlingen bestämde hon sig för att aldrig mera söka stipendier, och hon hittade en karriär inom affärslivet. Hatakka arbetar som utvecklingschef på Lippupiste, men hon har också hunnit med att kommentera fenomen inom parrelationer i serien Ensitreffit alttarilla (Gift vid första ögonkastet).

Hilma Granqvist var folkskollärare, Palestinaforskare och Finlands första kvinnliga filosofie doktor i sociologi. I egenskap av både föregångare inom de sociologiska forskningsmetoderna och kvinna stötte hon på motgångar under sin karriär. Internationellt blev hon tidigt erkänd, men i hemlandet skedde det långt senare.

Professor Minna Palander-Collin forskar i engelsk språkhistoria, språkförändring och språket som redskap i interaktion och för identitetsbygge. Hon arbetar vid Helsingfors universitet som ansvarig professor för läroämnet engelsk filologi och viceprefekt med ansvar för forskning vid institutionen för moderna språk.

Juhani Aho är känd för romanerna Järnvägen (Rautatie) och Johan (Juha) och för sina så kallade spånor, ett slags kortskrifter. Han var den förste finske författaren som livnärde sig på att skriva. Ahos arbete som journalist ledde honom in på den litterära banan, och i tidningsbranschen gjorde han en lång karriär. Han var med och grundade tidningen Päivälehti, föregångare till Helsingin Sanomat. Fiske var en kär hobby för Aho och till och med sin 50-årsdag firade han med metspö i hand.

Om man är född i Europa, talar man förmodligen ett nationellt dominerande språk som sitt modersmål. Afrikaner växer upp i en miljö som språkligt sett är betydligt rikare. Just afrikanska språk och kulturer kan lära oss att navigera på ett kreativt sätt i mångskiftande språklandskap. Det var det som lockade professor Axel Fleisch till Afrikastudier och som fortfarande motiverar honom.

Pentti Saarikoski är känd som en bohemisk poet som levde ett fartfyllt konstnärsliv. Hans litterära produktion omfattar ett stort antal diktsamlingar och utmärkta översättningar. Saarikoski var emellertid också en samhällskritisk kåsör och kandidat i riksdagsvalet.

Sakari Pesola är lärare i historia och samhällslära och han brinner för tre saker: historia, musik och orientering. Pesola har hittills delat sitt yrkesliv fifty-fifty mellan musik och historia. Som motionsform föredrar han orientering framför skidåkning, men medger att han också har dille på att åka skidor. Pesola har spelat gitarr i banden Kolmas Nainen, Moon Cakes och Luunelonen.