Jag höll som bäst på att slutföra min magisterexamen när jag gifte mig och flyttade till Egentliga Finland för att bli bondhustru – till mina helsingforsiska vänners och släktingars häpnad. Min doktorsavhandling om finskans että-satser och participkonstruktioner blev aldrig av, eftersom jag hade fullt upp med mina två små döttrar. Till all lycka ringde min nya hemkommuns kommundirektör mig och erbjöd arbete. Jag blev den första, men dessvärre också sista, kultursekreteraren i Merimasku kommun.

När jag började arbeta som styrelseordförande för Konestiftelsen för drygt tio år sedan, var stiftelsevärlden mansdominerad och konservativ. Stiftelseurkunden för föreningen Delegationen för stiftelser och fonder undertecknades år 2003 av 52 representanter för finländska stiftelser, men endast två av dessa representanter var kvinnor. Nu är situationen en annan, eftersom flera stiftelser har åtminstone några kvinnor i sin ledning.

Under de senaste åren har jag varit verksamhetschef för konstnärs- och forskarresidenset Saari gård som förvaltas av Konestiftelsen. Att leda residenset är ett underbart arbete, och jag är redan nu bekymrad över hur jag ska kunna ge upp det arbetet när det blir dags att gå i pension. Tisdagen är den bästa dagen i arbetsveckan: då presenterar konstnärerna och forskarna sitt eget arbete för de andra, och diskussionen fortsätter senare på en gemensam brunch.

Efter min studentexamen var jag tvungen att fundera i ett år innan jag vågade börja studera finska, men slutligen kändes det ändå lätt att inleda studierna vid universitetet. Redan kurserna i fonologi, morfologi och syntax, som ingick i grundstudierna, var fina upplevelser. Tack vare dessa kurser blev jag medveten om språkets lagbundenheter – i skolundervisningen talades det nämligen inte ett ord om något sådant. Snart inledde jag också mina studier i allmän språkvetenskap.

Jag har nyligen fyllt sextio år och drömmer inte längre särskilt mycket, men kanske jag kunde önska något.