Efter min studentexamen var jag tvungen att fundera i ett år innan jag vågade börja studera finska, men slutligen kändes det ändå lätt att inleda studierna vid universitetet. Redan kurserna i fonologi, morfologi och syntax, som ingick i grundstudierna, var fina upplevelser. Tack vare dessa kurser blev jag medveten om språkets lagbundenheter – i skolundervisningen talades det nämligen inte ett ord om något sådant. Snart inledde jag också mina studier i allmän språkvetenskap.

Under hela studietiden fann jag glädje i liknande insikter. Tyvärr fick jag inte en chans att njuta av dem fullt ut, eftersom mina studier stördes av min perfektionism. Jag kunde inte delta i tentamina om jag inte kunde utantill alla böcker som tenterades, och jag kunde inte lämna in min seminarieuppsats innan jag hade vridit och vänt på texten i flera timmar. Först i efterhand inser jag hur sorgligt och tärande det har varit.

Jag deltog under flera somrar i fältarbete som utfördes i samarbete mellan Institutionen för finska språket och Forskningscentralen för de inhemska språken. Dessa resor kändes alltid som ett stort äventyr. Människorna på landsbygden och deras talesätt kom i ny dager för en stadsflicka som jag. Som ung orkade man dessutom först hela långa dagen gå runt från hus till hus för att samla in ortnamn och senare på kvällen gå ut och dansa eller stanna uppe hela sommarnatten tillsammans med assistenterna och studiekamraterna.

När min pro gradu-avhandling var färdig och endast några tentamina saknades på min slutexamen, erbjöd Silva Kiuru mig ett lektorsvikariat vid Institutionen för finska språket. Men bröllopsdagen var redan bestämd och jag väntade barn – ett rikt liv låg framför mig på annat håll.