Tillbaka

Hanna Nurminen

Hanna Kirsti Nurminen
18.5.1955, Helsingfors

Filosofie kandidat 1982 (finska språket), Helsingfors universitet

Verksamhetschef 2006–, konstnärs- och forskarresidenset Saari gård
Bondhustru 1982–2013
Biträdande ombudsman 1981–1982, ombudsman 1983–2013, Konestiftelsen
Frilansande kulturproducent 1995–2006
Kultursekreterare 1989–1994, Merimasku kommun

Förtroendeuppdrag och sakkunniguppdrag
Ledamot i Talonpoikaiskulttuurisäätiö (stiftelsen för allmogekultur) 1988–
Styrelseledamot 1988–, vice ordförande 1989–2001, ordförande 2002–, Konestiftelsen
Ledamot 1998–2003, 2007–2012, viceordförande 2007–2009, ordförande 5/2002–2003, 2010–2012, Egentliga Finlands konstkommission
Ordförande för styrgruppen av projektet KULMA – Kulttuuri maaseudun voimavarana (kultur som en resurs för landsbygden) och medlem i KULMA-teamet 2003–2005
Styrelseledamot i Delegationen for stiftelser och fonder 2003–2006
Ledamot i Centralkommissionen för konst 2007–2009
Styrelseledamot i Stiftelsen Åbo 2011 2007–2009

Priser och utmärkelser
Lokaltidningarnas Antti-staty av lokaltidningen Rannikkoseutu 1998
Kulturpriset Meri av Lions Club Rymättylä/Merimasku 2001
Aurora-medalj för kulturgärningar som har gagnat landskapet av Egentliga Finlands förbund 2002
Hedersomnämnandet Varsinaissuomalainen kulttuuriteko (Egentliga Finlands kulturgärning) av Egentliga Finlands konstkommission 2005
Priset Vuoden lossivahti av Merimasku-Seura 2009

Text: Hanna Nurminen (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.)
Översättning: Sonja Tiilikainen

Språkgranskare: Jonas Franzon

Glädje och insikter

Efter min studentexamen var jag tvungen att fundera i ett år innan jag vågade börja studera finska, men slutligen kändes det ändå lätt att inleda studierna vid universitetet. Redan kurserna i fonologi, morfologi och syntax, som ingick i grundstudierna, var fina upplevelser. Tack vare dessa kurser blev jag medveten om språkets lagbundenheter – i skolundervisningen talades det nämligen inte ett ord om något sådant. Snart inledde jag också mina studier i allmän språkvetenskap.

Under hela studietiden fann jag glädje i liknande insikter. Tyvärr fick jag inte en chans att njuta av dem fullt ut, eftersom mina studier stördes av min perfektionism. Jag kunde inte delta i tentamina om jag inte kunde utantill alla böcker som tenterades, och jag kunde inte lämna in min seminarieuppsats innan jag hade vridit och vänt på texten i flera timmar. Först i efterhand inser jag hur sorgligt och tärande det har varit.

Jag deltog under flera somrar i fältarbete som utfördes i samarbete mellan Institutionen för finska språket och Forskningscentralen för de inhemska språken. Dessa resor kändes alltid som ett stort äventyr. Människorna på landsbygden och deras talesätt kom i ny dager för en stadsflicka som jag. Som ung orkade man dessutom först hela långa dagen gå runt från hus till hus för att samla in ortnamn och senare på kvällen gå ut och dansa eller stanna uppe hela sommarnatten tillsammans med assistenterna och studiekamraterna.

När min pro gradu-avhandling var färdig och endast några tentamina saknades på min slutexamen, erbjöd Silva Kiuru mig ett lektorsvikariat vid Institutionen för finska språket. Men bröllopsdagen var redan bestämd och jag väntade barn – ett rikt liv låg framför mig på annat håll.

Pekka Sammallahtis kurs i samiska, som ordnades i Utsjoki 1997, var en del av de fördjupade studierna i finska språket. Utöver Hanna Nurminen (andra från vänster) har bland annat Hannele Branch, Jyrki Kalliokoski, Juha Janhunen och Jaana Karhia bestigit fjälltoppen. Foto: Pekka Sammallahti

 

Tillbaka