Jag höll som bäst på att slutföra min magisterexamen när jag gifte mig och flyttade till Egentliga Finland för att bli bondhustru – till mina helsingforsiska vänners och släktingars häpnad. Min doktorsavhandling om finskans että-satser och participkonstruktioner blev aldrig av, eftersom jag hade fullt upp med mina två små döttrar. Till all lycka ringde min nya hemkommuns kommundirektör mig och erbjöd arbete. Jag blev den första, men dessvärre också sista, kultursekreteraren i Merimasku kommun.

Jag älskade mitt arbete. Jag fick börja utveckla kulturverksamheten i den lilla skärgårdskommunen från nolläge och efter mina år som hemmamamma var jag full av idéer. Det kändes också viktigt att göra ett arbete där jag kunde erbjuda innehåll, glädje och upplevelser i människors liv. Trots att kommunen endast hade små resurser under depressionen på 1990-talet, var kulturtjänsterna tillgängliga för alla och ingen fäste sig vid konstens och kulturens nyttosynpunkter. Då var det en självklarhet att kulturen tillhör oss alla.

Finlands inträde i EU var som en lottovinst för kulturen på landsbygden. Plötsligt insåg man att kulturen kan blåsa nytt liv i lokalekonomin och liva upp till exempel turistnäringen. Många kulturprojekt fick därför finansiering ur EU:s strukturfonder. Även jag ville dra fördel av de nya finansieringsmöjligheterna för att främja kulturen på landsbygden, så jag blev frilansande kulturproducent och specialiserade mig på kulturrelaterade regionutvecklingsprojekt.

Mina kollegor och jag funderade mycket på hur projekten kunde göras socialt och kulturellt hållbara. Jag tyckte att det viktigaste var att upprätthålla en jämlik dialog med invånarna på området och att respektera den lokala kulturens särställning. Ett gott exempel på detta är Rimito församlings och dess församlingsmedlemmars projekt i kulturturism, Rymättylän Pyhä Jaakob, som finansierades med EU-pengar. Projektet nådde sin höjdpunkt i en pilgrimsfärd från Åbo till Rimito, med Santiago de Compostela som förebild. Genom projektet blev rimitoborna mer medvetna om sin hemkyrka och dess kontakter till det europeiska kulturarvet.

Att anordna litteraturevenemanget Volter Kilpi Kustavissa har varit ett av mina favoritprojekt. Gustavs kommun fylls varje sommar i en veckas tid av personer som är intresserade av litteratur och kultur och som vill höra föreläsningar, göra utflykter i skärgårdslandskapet och se teatergruppen Yövieraat uppträda med dramatiseringar av Kilpis verk. Stämningen är varm och havet blänker i solskenet. Ett av projektets syften var att få gustavsborna att känna en koppling till Volter Kilpi och hans produktion. Det har vi lyckats med.

Jag lärde mig mycket om såväl konst som konst- och kulturpolitik också när jag var medlem i Egentliga Finlands konstkommission i tolv år och under de tre sista åren ordförande för kommissionen. Generalsekreterarens och länskonstnärernas passionerade förhållande till arbetet kompenserade de otillräckliga penningbidragen, men de knappa konstnärsstipendierna bedrövade mig ändå. Konst blir inte till utan en konstnär och konstnärens arbete!