Då jag skrev in mig vid Helsingfors universitet hösten 1970 för att studera allmän litteraturvetenskap och estetik (ämnet hade just bytt namn från estetik och nyare litteratur) samt sanskrit och komparativ indoeuropeisk lingvistik, klev jag rakt in i en revolution. Radikala grupper satt i huvudbyggnadens rökiga och stökiga matsal (på den tiden fick man fortfarande röka i hela utrymmet). De var prydda av rockmärken och i full färd med att planera hur undervisningen skulle förnyas och universitetet störtas från sin elitistiska tron för att tjäna de djupa ledens samhälleliga behov och sörja för bildning. Långhåriga, skäggiga och mustaschprydda män iklädda bleknade ylletröjor, sammetsjackor eller fladdrande kaftaner och jeans, och kvinnor som förespråkade ”let it all hang out”-stilen, fick förvånade och ibland till och med förskräckta blickar från traditionella studenter som försökte passa in sina tallrikar på borden fyllda av allehanda flygblad, andra trycksaker och tillbucklade askkoppar i plåt.

Efter andra världskriget förstärktes de finska kulturkretsarnas behov av att inför en period av återuppbyggande få själslandskapet uppstädat från 1930-talets attityder och betraktelsesätt. I detta avseende, och kanske särskilt som motvikt till V. A. Koskenniemis maktposition, bestämde sig en ung helsingforsisk kulturintelligentia, i hög grad grupperad kring förlagsaktiebolaget Otava och Heikki A. Reenpää, för att grunda Eino Leino-sällskapet som en stödpelare och ett språkrör för kulturpolitisk modernism. Den frisinnade och bohemiske Leino hade ju under sin livstid och även efter den varit en nagel i ögat för Koskenniemi, som målmedvetet strävade efter att bli en symbol för den finska nationallitteraturen. Sällskapet inledde sin verksamhet genom att med hjälp av en medborgarinsamling låta resa en staty av Eino Leino på Esplanaden i Helsingfors. Sällskapet grundade dessutom en litterär tidning som kom att bli grunden för litteraturtidningen Parnasso.

Det litterära fältet är, till och med i ett litet land såsom Finland, en trädgård där stigarna förgrenas och ett växtunderlag erbjuds för såväl andlig odling som kommers och hobbyverksamhet. Utan professionella skribenter och deras nätverk till proffs inom andra branscher, såväl i hemlandet som internationellt sett, skulle litteraturinstitutionen förtvina till ett vakuum där växternas yttersta delar slingrar sig bleka i mörkret likt groddar hos potatisar som har blivit bortglömda i källarskrubben. Denna oro och Finlands säregna geopolitiska position gav 1962 upphov till tanken om att ordna en internationell författarträff i Mukkula i Lahtis. Från och med 1963 har Lahti International Writers' Reunion ägt rum vartannat år. Tillställningen är icke-kommersiell och inträdet gratis för allmänheten. Finansieringen har tryggats av undervisnings- och kulturministeriet samt Lahtis stad. Träffen är en av kronjuvelerna bland stadens kulturella strävanden.

Att kultur som understöds med skattepengar väcker tidvis motstånd hos personer som konsumerar kultur främst på masstillställningar eller ur flödet av mode och trender. Varför understödja sådant som ”inte intresserar någon”? Finland är emellertid ett så litet marknadsområde att till exempel litteraturen lämnad vind för våg skulle avsmalna till hitmakeri utan alternativ, och poesin, det vill säga språkets och tänkandets laboratorium, skulle praktiskt taget upphöra helt och hållet som en seriös konstform. För att vårt land, som värnar om runosångarnas tradition, ska kunna leva vidare som en civiliserad stat, krävs det att val baserade på värden stöds med offentliga medel på ett annat vis än vad som är fallet på de stora marknaderna. Där är marginalerna i bästa fall så stora att man kan uppnå finansiell framgång inom dem. Om man så önskar kan man jämföra stödet till kulturverksamhet utanför huvudströmningen med juniorarbete inom sporten.

Jag finner inget särskilt nöje i att försöka gissa hur länge nationalstatsprojektet behåller sig så livskraftigt att finskan bibehålls som dominerande språk i Finland. Frågan kan emellertid vara motiverad under trycket från globaliseringen och klimatuppvärmningen. Då man grubblar på ett svar lönar det sig att komma ihåg, att trots att de östersjöfinska språken, för att inte tala om den ugriska språkfamilj i ett utvidgat perspektiv, är urgamla, har det språk som i dag talas och skrivs i stor utsträckning fått sin form genom översättning.

Då översättning betraktas som en egen konstgren glömmer man lätt att den egentligen bara är ett delmoment i en process där medvetandeinnehåll flyttas. Redan bara tankeverksamhet kan ses som översättning. Det handlar ju om att bilda ett kontinuum och figurer utgående från bland annat iakttagelser, känslor, värderingar och minnen. Sedan kan man med hjälp av olika instrument klä dessa kontinuum och figurer i en språklig, bildlig och musikalisk dräkt. Tankarna tolkas, alltså översätts, redan innan de har fått en materiell form.