Att kultur som understöds med skattepengar väcker tidvis motstånd hos personer som konsumerar kultur främst på masstillställningar eller ur flödet av mode och trender. Varför understödja sådant som ”inte intresserar någon”? Finland är emellertid ett så litet marknadsområde att till exempel litteraturen lämnad vind för våg skulle avsmalna till hitmakeri utan alternativ, och poesin, det vill säga språkets och tänkandets laboratorium, skulle praktiskt taget upphöra helt och hållet som en seriös konstform. För att vårt land, som värnar om runosångarnas tradition, ska kunna leva vidare som en civiliserad stat, krävs det att val baserade på värden stöds med offentliga medel på ett annat vis än vad som är fallet på de stora marknaderna. Där är marginalerna i bästa fall så stora att man kan uppnå finansiell framgång inom dem. Om man så önskar kan man jämföra stödet till kulturverksamhet utanför huvudströmningen med juniorarbete inom sporten.

När stödpengar delas ut krävs det sakkunnighet i beslutsfattandet. Den bästa expertisen finns hos dem som arbetar inom samma bransch som stipendiaterna. En översättare är till exempel den mest kompetenta personen att utvärdera en annan översättares kvalitet, karriär, planer och möjligheter. Detta kallas för kollegial utvärdering. I vetenskapligt arbete, till exempel då doktorsavhandlingar granskas, är kollegial utvärdering en självklarhet, men inom konst, som inte är en kvantifierbar, exakt bransch, är det enkelt att plocka populistiska extra poäng genom att påstå att konstnärerna bara delar ut pengar till sina kamrater. Erfarenheterna av litteraturens stipendieorgan bevisar emellertid att kollegial utvärdering håller en mycket hög moralisk standard och reglerna om jävighet följs mycket noggrant. Finländarna är ett ärligt folk och övervakningen fungerar i båda riktningarna: en utvärderare som upptäcks vara partisk eller ha bristande moral går snabbt miste om yrkeskårens förtroende och sitt oavlönade uppdrag.