Det litterära fältet är, till och med i ett litet land såsom Finland, en trädgård där stigarna förgrenas och ett växtunderlag erbjuds för såväl andlig odling som kommers och hobbyverksamhet. Utan professionella skribenter och deras nätverk till proffs inom andra branscher, såväl i hemlandet som internationellt sett, skulle litteraturinstitutionen förtvina till ett vakuum där växternas yttersta delar slingrar sig bleka i mörkret likt groddar hos potatisar som har blivit bortglömda i källarskrubben. Denna oro och Finlands säregna geopolitiska position gav 1962 upphov till tanken om att ordna en internationell författarträff i Mukkula i Lahtis. Från och med 1963 har Lahti International Writers' Reunion ägt rum vartannat år. Tillställningen är icke-kommersiell och inträdet gratis för allmänheten. Finansieringen har tryggats av undervisnings- och kulturministeriet samt Lahtis stad. Träffen är en av kronjuvelerna bland stadens kulturella strävanden.

Författarträffen utgör grunden för den finländska litteraturens internationalisering. Under kalla kriget erbjöd den också ett unikt forum där författare från öst och väst kunde träffas och dryfta utmaningarna med att vara författare. Trots sin unga ålder på dryga femtio år är evenemanget uppenbarligen Europas äldsta regelbundet återkommande författarträff.

En stor grupp finländska opinionsbildare inom kulturens fält har ansvarat för förverkligandet av träffen under årens lopp, däribland Kai Laitinen, Pekka Tarkka, Eino S. Repo och Tuomas Anhava. Det handlar i stor utsträckning om samma personer som har drivit Eino Leino-sällskapet, vilket inte alls förundrar mig, eftersom sällskapet ansvarar för författarträffens innehåll och författarkontakter.