Då jag skrev in mig vid Helsingfors universitet hösten 1970 för att studera allmän litteraturvetenskap och estetik (ämnet hade just bytt namn från estetik och nyare litteratur) samt sanskrit och komparativ indoeuropeisk lingvistik, klev jag rakt in i en revolution. Radikala grupper satt i huvudbyggnadens rökiga och stökiga matsal (på den tiden fick man fortfarande röka i hela utrymmet). De var prydda av rockmärken och i full färd med att planera hur undervisningen skulle förnyas och universitetet störtas från sin elitistiska tron för att tjäna de djupa ledens samhälleliga behov och sörja för bildning. Långhåriga, skäggiga och mustaschprydda män iklädda bleknade ylletröjor, sammetsjackor eller fladdrande kaftaner och jeans, och kvinnor som förespråkade ”let it all hang out”-stilen, fick förvånade och ibland till och med förskräckta blickar från traditionella studenter som försökte passa in sina tallrikar på borden fyllda av allehanda flygblad, andra trycksaker och tillbucklade askkoppar i plåt.

Det blev ingen revolution, men samhället och universitetet förändrades. Många av aktivisterna har avancerat till internationella toppuppdrag inom sin disciplin, till professorer, riksdagsledamöter och till och med ledarposter inom företagsvärlden. Examenssystemet reformerades. Jag minns att jag själv satt i någon undersektion inom förnyelsekommittén för filosofiska och samhällsvetenskapliga examina med uppgift att begrunda undervisningen i konstämnen. Studenterna krävde och uppnådde slutligen ändringar i studiestödet (i ett skede krävde man tusen mark i studiestöd för alla, och den inre kretsen skämtade om hur de skulle dricka bort sin tusenlapp). Dessutom fick studenterna egna representanter i institutionernas förvaltning, visserligen efter en period av uppståndelser och bakslag. En fotnot i universitetets historia kommer antagligen att förbli natten den 4 november 1976 då Solennitetssalen vid Helsingfors universitets huvudbyggnad ockuperades fullkomligt organiserat och tydligen för första gången under institutionens historia. Tal hölls genom hela natten. Universitetets ledning gjorde klokt i att låta bli att kalla på polisen för att låta tömma byggnaden. Ockupanterna gjorde heller inget för att störa de normala aktiviteterna vid universitetet – förutom att de stackars vaktmästarnas arbetsturer förstås fick planeras om.

Studierna då? Vi levde i en tid då ”evig student” fortfarande var ett legitimt begrepp (”livslångt lärande” uppfanns senare). Särskilt inom de humanistiska och statsvetenskapliga fälten utgjorde studierna endast en del av förberedelserna inför arbetslivet – till sådana yrken som i många fall inte alls existerade om man inte själv skapade dem. Nyttan av allehanda verksamhet som kunde tyckas totalt improduktiv var att vi lärde oss för livet, inte för skolan. Själv hamnade jag via studentföreningar och nationsverksamhet först inom journalistiken – ett av mina ämnen hade visst varit informationslära. Med hjälp av konsthistoria och Finlands historia kunde jag så småningom vid sidan om förvärvsarbete skrapa ihop en kandidatexamen i humanistiska vetenskaper, och kärleken till litteratur tog mig slutligen till min egentliga livsgärning, översättaryrket. Då jag bläddrar i mina gamla kalenderanteckningar träffar jag då och då på en lakonisk men uttrycksfull yttring ”Hela kvällen hemma.”