Jag finner inget särskilt nöje i att försöka gissa hur länge nationalstatsprojektet behåller sig så livskraftigt att finskan bibehålls som dominerande språk i Finland. Frågan kan emellertid vara motiverad under trycket från globaliseringen och klimatuppvärmningen. Då man grubblar på ett svar lönar det sig att komma ihåg, att trots att de östersjöfinska språken, för att inte tala om den ugriska språkfamilj i ett utvidgat perspektiv, är urgamla, har det språk som i dag talas och skrivs i stor utsträckning fått sin form genom översättning.

Under 1800-talet ville man som påbröd till den nationella autonomin skapa förutsättningar för Finland att följa i de gamla kulturländernas kölvatten. För detta ändamål behövdes översättningar av klassiska verk från länder såsom Tyskland och Frankrike. Dessa verk skulle sedan vänja de inhemska skribenterna – till största del var de ju bildade svenskspråkiga eftersom bönderna knappt alls skrev – att använda det finska språket och producera nationallitteratur, något som ansågs vara nödvändigt med tanke på nationalstaten. Ett bra exempel torde vara Julius Krohn. Hans modersmål var tyska och han tillhörde den svenskspråkiga bildade klassen men kom att byta sitt hemspråk till finska. Under Krohns ledning översattes från och med början av 1860-talet Runebergs verk Fänrik Ståls sägner till finska. Veterligen är den finska översättningen av dikten Vårt land, känd som Finlands nationalsång och en översättning av Paavo Cajander, egentligen översatt av just Julius Krohn.