Jag är professor i nordiska språk, som ämnesbeteckningen traditionellt heter. Egentligen är professorer på området vanligen inriktade på sitt nationella nordiska språk så att professorn i Danmark huvudsakligen är sysselsatt med danska, i Sverige med svenska, i Norge med norska – och så i Finland med svenska som är det ena av nationalspråken.

Jag tycks alltid ha haft en fallenhet för talspråksforskning. Sociolingvistik verkade intressant på studietiden och så småningom pragmatik.

Vid ingången till 2000-talet myntades termen interaktionell lingvistik i en rad studier som kombinerade analys av språkliga och sociala strukturer i samtalsspråk. Med termen åsyftas den typ av funktionellt orienterad och samtalsanalytiskt förankrad språkforskning som på 1980-talet började vinna mer och mer terräng bland lingvister och som ofta då gick under den allmänna beteckningen pragmatik.

Under min studietid hade jag inte några visioner av att jag skulle stanna kvar vid universitetet och bli forskare. Men det kanske bara var fråga om dålig självkännedom. För det var just kurser där egen forskning (och eget tänkande!) fick utrymme som gav de största kicksen.