När jag för femton år sedan började arbeta som redaktör för översatt litteratur, tänkte jag som en typisk språkforskare. Jag hade skrivit en språkhistorisk doktorsavhandling och arbetat som ordboksredaktör, men såg inte alltid skogen för alla träd. Jag hade visserligen fattat tycke för precision och nyanser och mina kunskaper i engelska var bättre än i genomsnitt, men jag hade svårigheter att förstå helheten. Det var genom själva arbetet som jag lärde mig, och dessutom lärde också översättarna upp den oerfarna redaktören.

I teorin är förlagsverksamhet lätt: man väljer ut bra böcker, förlägger dem och levererar dem till affärer för att säljas. Ibland blir det bestseller, ibland kulturgärningar och däremellan trevliga underhållningsromaner och thriller för hängivna läsare.

När mina äldsta barn var små, var postdoktoral forskning min enda hobby: abstrakter, föredrag, resor, artiklar. Det var härligt, men också hemskt.

Det mest förvånande i min karriär är att jag som språkhistoriker lyckades få arbete som motsvarade min utbildning, och dessutom utanför universitetet. I bokförlaget WSOY:s Shakespeare-projekt (2004–2013) gavs författarens hela dramaproduktion ut i nyöversättning, och denna upplevelse omformade den yrkesmässiga identiteten hos mig och projektets andra förlagsredaktörer.

Mina bästa stunder vid Helsingfors universitet sammanhänger med doktorandstudierna och forskargemenskapen. Minnena från grundexamen har däremot mer att göra med vänskapsrelationer och studentlivet.

Yrkesmässigt drömmer jag om att läsande skulle bli lika trendigt som att sticka, laga mat och åka skidor. Detta kunde var och en också själva ha en inverkan på.