I teorin är förlagsverksamhet lätt: man väljer ut bra böcker, förlägger dem och levererar dem till affärer för att säljas. Ibland blir det bestseller, ibland kulturgärningar och däremellan trevliga underhållningsromaner och thriller för hängivna läsare.

Forskarutbildningen lärde mig att jag är mer av en teoretiker än en empirist. Också i förlagsbranschen är praktiken avsevärt snårigare än teorin. Bestsellerna är som profeter: många av dem är bedrägliga och ofta urskiljer man inte den rätta innan det är för sent. Det finns ett överflöd av nordiska thriller, men hur ska man göra en skillnad mellan dem? Även definitionen av en underhållningsroman kan resultera i en akademisk debatt, där det deltar fler debattörer än vad boken skulle ha köpare.

Och så till kulturgärningarna: det är lätt att känna igen en förtjänstfull bok som det vore fint att förlägga, men kan man tala om en kulturgärning om bara ett par hundra människor köper boken? Eller borde man försöka hitta ett närapå lika fint verk som man kunde sälja åtminstone ett tusental exemplar av? Är det här gränsen till en kulturgärning går? Och för att kunna finansiera allt detta behövs trots allt den där bestsellern.

Allvarligt talat är situationen svår i bokbranschen, trots att det också finns ljusglimtar. Försäljningen av översatt litteratur har dragits med en nedåtgående trend redan länge, och i synnerhet så kallad kvalitetslitteratur börjar redan nu sjunka under lönsamhetsgränsen. Medan konkurrensen i underhållningsbranschen blir hårdare, lever också bokbranschen i en tid av förändringar. Det är både spännande och skrämmande att genomleva denna tid i en så traditionell bransch. Ingen vet vilken form förlagsverksamhet och litteratur kommer att ta efter att ha kommit igenom denna flaskhals. Jag tror att berättelserna och berättarna fortfarande kommer att finna sin plats, men ändå har jag lust att säga att det här är slutet på en era. Härifrån är ändå den enda möjliga riktningen framåt.