När jag för femton år sedan började arbeta som redaktör för översatt litteratur, tänkte jag som en typisk språkforskare. Jag hade skrivit en språkhistorisk doktorsavhandling och arbetat som ordboksredaktör, men såg inte alltid skogen för alla träd. Jag hade visserligen fattat tycke för precision och nyanser och mina kunskaper i engelska var bättre än i genomsnitt, men jag hade svårigheter att förstå helheten. Det var genom själva arbetet som jag lärde mig, och dessutom lärde också översättarna upp den oerfarna redaktören.

Jag anser att en bok alltid är sin författares egen, medan språket är gemensamt för författaren och översättaren, men samtidigt översättarens eget. Eller om vi håller oss till skogsmetaforer, så orienterar sig översättaren på en bana som författaren har lagt, men väljer samtidigt sina egna rutter. Förlagsredaktören tittar däremot ibland på kompasskursen och jämför rutten med kartan.

Jag har studerat litteratur endast som en del av mina studier i filologi, vilket troligen är både en fördel och en nackdel för en redaktör för översatt litteratur. Jag är forskare till min natur och skulle därför vilja kunna strukturera litteraturen via något slags referensram, men å andra sidan är det bra att förhålla sig så intimt som möjligt till läsarens roll. Det är dock inte möjligt för en redaktör att vara som vilken som helst vanlig läsare. Därför säger jag ibland till de unga att det är bäst att noggrant överväga om man vill göra sin hobby till ett yrke. Det är oundvikligt att förhållandet till att läsa förändras.

Desto finare känns det ändå när man någon gång blir entusiastisk över en bok, kommer in i berättelsen och vet att den fungerar. Känslan är så sällsynt att man omedelbart måste passa på tillfället och försöka få översättningsrättigheter och finna utrymme i förlagsprogrammet. Mer utmanande är det dock att inte bli entusiastisk över allting. Alla böcker faller inte mig i smaken, men det betyder inte att boken inte kunde ha läsare.