Det mest förvånande i min karriär är att jag som språkhistoriker lyckades få arbete som motsvarade min utbildning, och dessutom utanför universitetet. I bokförlaget WSOY:s Shakespeare-projekt (2004–2013) gavs författarens hela dramaproduktion ut i nyöversättning, och denna upplevelse omformade den yrkesmässiga identiteten hos mig och projektets andra förlagsredaktörer. Vi fick en chans att lära oss helt nya saker, tänka och utvecklas. Därtill fick vi läsa texter och göra oss förtrogna med dem. På samma gång bevisades igen skillnaden mellan teori och praktik: trots att min doktorsavhandling behandlade tidig nyengelska, kan man säga att jag lärde mig språket först när jag redigerade Shakespeare-översättningarna.

En förläggare har vanligtvis inte favoritförfattare, men Shakespeare är i en klass för sig, och jag kan inte jämföra honom med någon annan. Min beundran för Tolkien i barndomen och tonåren gjorde mig till språkhistoriker, medan chansen att fördjupa sig i Shakespeares språk öppnade nya världar. Språket existerar inte i ett vakuum, utan allting har alltid en kontext. Shakespeares texter är i första hand skrivna för scenen, trots att hans skådespel under århundradenas lopp har blivit världslitteratur. Många svåra ställen i texten blir tydliga först när man kommer att tänka på hur de skulle spelas på scen. Samtidigt vaknar det förflutna till liv och vi börjar förstå hur människorna då levde och vad de tänkte på.