Jag gick gymnasiet i Kallion yhteiskoulu i Berghäll, Helsingfors. Där undervisades jag av legendariska Viljo ”Ville” Tervonen, som också väckte min passion för det finska språket. Det var ett naturligt val för mig att sedan söka in på universitetet i min hemstad Helsingfors för att studera finska.

Då barndomshemmets kristna värderingar mötte 1960-talets revolutionära studentrörelse var följderna förutsägbara. Jag blev fullkomligt medryckt. Orättvisa, samhällelig ojämställdhet, tredje världens problem – allt kunde lösas genom att man slog sig samman och ställde sig bakom klara och tydliga mål.

Kontakten till universitetsvärlden brast inte trots att jag lade studierna på is. Redan på 80-talet höll jag själv i några år den kurs på finska institutionen vid Helsingfors universitet där Eila Pennanen en gång hade upptäckt mig.

Jag var en 19-årig studenttjej då mina föräldrar med allvar i tonen kom för att berätta att jag hade blivit tillfrågad att fungera som allmän kransbinderska vid den filosofiska fakultetens promotion 1969. Tveksamt tackade jag ja. Gamla studenthuset hade ockuperats föregående vinter och det hade redan börjat hända på universitetet.

Jag drömmer om att vi i Finland skulle förstå att värna om det finska språket. Språk och kultur är tätt sammanvävda.