Jag drömmer om att vi i Finland skulle förstå att värna om det finska språket. Språk och kultur är tätt sammanvävda. I Finland har vi talat finska (och svenska och samiska) i hundratals år och språket har tillåtit oss att uttrycka det vi vill säga på ett noggrant, levande eller roligt sätt, allt efter behov. Hur vi tänker, uppfattar saker och tillägnar oss språk hänger ihop. Det är lätt att framföra fakta också på ett primitivt språk, men djupare kommunikation kräver en språkgemenskap.

Detta gäller framför allt för ordkonst, en konst som försöker gripa tag i den flyende sanningen med hjälp av uttryck som kan läsas på många olika sätt. För att förstå ett skönlitterärt verk krävs det att läsaren och skribenten delar gemensamma upplevelser i en gemensam språkvärld. Detta är orsaken till att en roman som är väl översatt, även om det vore från ett bekant språk, förmår väcka sådana aningar och stämningar hos läsaren som inte nödvändigtvis hade funnits där om läsaren hade tagit sig an verket på originalspråket.