Då barndomshemmets kristna värderingar mötte 1960-talets revolutionära studentrörelse var följderna förutsägbara. Jag blev fullkomligt medryckt. Orättvisa, samhällelig ojämställdhet, tredje världens problem – allt kunde lösas genom att man slog sig samman och ställde sig bakom klara och tydliga mål. Enkla lösningar blev en tillflykt för en ung och osäker person. För att inte tala om att det fanns många väldigt kloka och begåvade personer med i rörelsen.

Det dröjde inte länge förrän jag var ansvarig för Akademiska Socialistiska Samfundets lingvistiska avdelning och snart satt jag också i dess styrelse som agitations- och propagandaminister.

Inte undra på att studierna fick vänta. På dagarna översatte jag och på kvällarna satt jag på möten. Till universitetet gick jag endast för att sälja tidningar och dela ut flyers.

Allt har sin tid. Jag var varken bland de första eller sista att inse att lösningarna på världens problem inte var alldeles lika enkla som vi hade trott eller hoppats. Framför allt bristen på diskussion och kvinnans position började efterhand skava i mig. När jag sedan ”kom ut ur skåpet” 1979 var den politiska skilsmässan ett faktum.

Jag fann ett nytt politiskt hem i Seta och i arbetet för de homosexuellas rättigheter. Jag letade också efter en världsåskådning, vilket förde mig till den ortodoxa kyrkan på 90-talet.