Kontakten till universitetsvärlden brast inte trots att jag lade studierna på is. Redan på 80-talet höll jag själv i några år den kurs på finska institutionen vid Helsingfors universitet där Eila Pennanen en gång hade upptäckt mig. Jag har också ansvarat för kurser på engelska institutionen och vid andra universitet i Finland. Under dessa år har översättningsvetenskap uppstått som en alldeles ny veteskapsgren och jag har fått bekanta mig med dess representanter.

Krista Varantola från Tammerfors och Ritva Leppihalme från Helsingfors började övertala mig att skriva en pro gradu och kom det sig att jag 2001 tog fyra månader ledigt från att översätta, satt på bibliotek än i Helsingfors än i Oxford, och till all överraskning fick jag sedan min pro gradu-avhandling färdig. Den baserar sig på min egen översättning och heter A Bumpy Ride, Translating non-narrative elements in Tristram Shandy.

Då det kommer till en möjlig doktorsavhandling har sirenernas sång ändå ekat för döva öron. Trots att det var inspirerande att forska och mitt sätt att tänka därigenom utvecklades, så lockar inte den tunga akademiska referensapparaten en person som ser sig själv som en konstnär. Till min glädje har den akademiska gemenskapen varit redo att ta emot också ledigare texter. Min artikel Kotimaani ompi suomi i samlingsverket Suom.huom. har till och med använts som kursmaterial.

Jag spatserar nuförtiden ofta över Senatstorget och ser stolt upp mot min alma mater. Redan själva byggnaden är så vacker att den fick plats i mitt efterord till översättningen av Pride and Prejudice:

”Då man läser Jane Austen lägger man märke till meningarnas struktur. För en ovan läsare kan de verka invecklade, men en noggrannare läsning avslöjar en väl övervägd balans. Meningen delas ofta av ett semikolon och orden placeras elegant på bägge sidor av tecknet. Jag kommer att tänka på en georgiansk herrgård eller exempelvis Helsingfors universitets nyklassiska huvudbyggnad.”
[Översättning av Irene Kvarnström])