Jag blev antagen vid Helsingfors universitet och stegade in genom dess svängdörr. Senare, efter att ha slutfört min doktorsavhandling, försökte jag lämna universitetsvärlden och forskningsarbetet och hade siktet inställt på en karriär inom förvaltningen. En forskarkarriär var också ett alternativ, men redan i mitten på 1990-talet var det svårt att få forskningsfinansiering. När en karriär inom förvaltningen sedan öppnade sig, kändes det som ett bra alternativ. Mitt försök att frigöra mig från universitetet har emellertid inte varit så lyckat, eftersom min karriär har sammanhängt med vetenskapsförvaltning, universitet, vetenskapspolitik och högskolepolitik.

Helsingfors var och är fortfarande min hemstad, så Helsingfors universitet var ett naturligt val för mig och jag övervägde inga andra alternativ. Däremot hade jag många alternativ för läroämnen jag ville studera, och studier inom humaniora var ingen självklarhet. Jag sökte också till utbildningslinjen för biologi, vilket kanske belyser hur varierande mina studiealternativ var. Min idé om naturvetenskapliga studier kom slutligen till korta därför att jag inte alls är matematiskt inriktad.

Jag fick humanisthatten av min numera avlidna lärare, professor Päivi Setälä. Jag använder hatten när tillfälle ges och har märkt att den väcker frågor. Sloganen har sitt ursprung i ett projekt om arbetslivsfärdighet som humanistiska fakulteten verkställde i början av 2000-talet.

Finland har sjutton kultur- och vetenskapsinstitut representerade i sjuttio länder runtom i världen. Instituten arbetar för att göra den finländska konsten, vetenskapen och kulturen bättre kända. Instituten är som skyltfönster, men de tjänar också som mötesplatser och hjälper till att skapa nätverk. Jag har länge medverkat i styrelsen för Finlands Rom-institut. Numera har jag äran att vara ordförande för föreningen Finlands kultur- och vetenskapsinstitut.