Jag blev antagen vid Helsingfors universitet och stegade in genom dess svängdörr. Senare, efter att ha slutfört min doktorsavhandling, försökte jag lämna universitetsvärlden och forskningsarbetet och hade siktet inställt på en karriär inom förvaltningen. En forskarkarriär var också ett alternativ, men redan i mitten på 1990-talet var det svårt att få forskningsfinansiering. När en karriär inom förvaltningen sedan öppnade sig, kändes det som ett bra alternativ. Mitt försök att frigöra mig från universitetet har emellertid inte varit så lyckat, eftersom min karriär har sammanhängt med vetenskapsförvaltning, universitet, vetenskapspolitik och högskolepolitik.

Vetenskapsförvaltning är intressant, mångsidigt och omväxlande. I mitt arbete har jag fått reflektera ur olika synvinklar över universitetets grundläggande ansvar: den högsta utbildningen, forskning och samverkan med samhället.

Min nuvarande arbetsplats är Finlands Akademi, rättare sagt enheten för kultur- och samhällsvetenskaplig forskning, vars direktör jag nu är för andra gången. Min enhet ansvarar för att behandla och bedöma ansökningar om forskningsfinansiering inom det humanistiska och samhällsvetenskapliga området. Vetenskapspolitiska uppdrag och ärenden som gäller internationell forskningsfinansiering ingår också i mitt arbete. Mina arbetsdagar fylls av möten, diskussioner och förberedelser. Jag måste hela tiden ha siktet inställt på ett längre framtidsperspektiv. Dessutom måste jag veta vilken typ av information vi behöver som grund för vårt beslutsfattande.

Mellan mina perioder vid Finlands Akademi var jag under åtta år verksamhetschef för Finlands universitet UNIFI rf. Under min tid på UNIFI låg så gott som alla ärenden som var förknippade med högskoleutbildning samt dess strukturer och reformer på mitt bord. Jag följde bland annat universitetsreformen på nära håll och medverkade i utvecklingen av universitetens finansieringsmodell. Egentligen medför de aktuella diskussionerna om strukturell utveckling, profilering, tyngdpunkter, fördelning av resurser och snabbare utexaminering inget nytt, eftersom dessa teman har behandlats inom högskole- och vetenskapspolitik i årtionden. Verksamhetsmiljön förändras hela tiden och då måste man reflektera över liknande frågor och lösa liknande problem om och om igen i en annan tid och i ett annat rum.