Helsingfors var och är fortfarande min hemstad, så Helsingfors universitet var ett naturligt val för mig och jag övervägde inga andra alternativ. Däremot hade jag många alternativ för läroämnen jag ville studera, och studier inom humaniora var ingen självklarhet. Jag sökte också till utbildningslinjen för biologi, vilket kanske belyser hur varierande mina studiealternativ var. Min idé om naturvetenskapliga studier kom slutligen till korta därför att jag inte alls är matematiskt inriktad.

Början av min studietid var trevlig fastän jag irrade från ett läroämne till ett annat. Jag studerade arkeologi, informationslära, litteraturvetenskap, klassiska språk och programmering tills jag halkade in på historiestudier efter att ha deltagit i fakultetens nivåprov. Vid närmare eftertanke förklaras mitt irrande delvis av att de humanistiska läroämnena inte har någon tydlig yrkesorientering – förutom för läraryrket. Å andra sidan var det möjligt att studera intressanta ämnen vid universitetet bara för att allmänbilda sig. Samtidigt lärde jag mig tvärvetenskaplighet och kunde tillägna mig olika metodiska tillvägagångssätt. All kunskap och färdighet har varit till nytta senare i livet.

Allmän historia var inte bara en intressant vetenskapsgren, utan läroämnet erbjöd också omfattande yrkesmöjligheter efter studietiden. Mitt intresse för historia var klart inriktat på de äldre tiderna – framför allt antiken, men till en viss grad också medeltiden. Mina studier började framskrida i snabb takt och jag blev filosofie kandidat inom ett par år. Sedan blev takten långsammare, eftersom jag fick möjlighet att delta i kurser ordnade av Finlands Rom-institut och senare kom jag med i institutets vetenskapliga arbetsgrupp. Till följd av detta tillbringade jag mycket tid i Rom. Institutets kurser gav mig allt djupare insikter i antikens historia, vetenskapligt tänkande och metodik. Genom kurserna fick jag också lärdomar i europakunskap samt i det italienska språket och den italienska livsstilen, kulturen, kulinarismen och internationalismen. På den tiden var det sällsynt att få studera utomlands: Finland var inte ännu medlem i EU på 1980-talet, och man kunde bara drömma om de nuvarande utbytesprogrammen.

Mina bästa minnen från Helsingfors universitet sammanhänger dock med doktorandstudierna och de oförglömligt härliga arbetsgemenskaperna vid Kristina-institutet och Renvall-institutet. Dessa arbetsgemenskaper uppmuntrade mig när mitt forskningsarbete inte riktigt framskred och dessutom bidrog de på ett avgörande sätt till att jag utvecklades till en fullvärdig medlem i det akademiska samhället.