Jag var 19 år gammal då jag för första gången fick gripa tag i en etruskisk gravsten vid en vetenskaplig kurs på Finlands Rominstitut. Nu, nästan 50 år senare, fascinerar de mig fortfarande. Ämnet för min doktorsavhandling var hur språket på dessa minnesstenar hade genomgått en förändring från etruskiska till latin. Varför skrev etruskerna latin på sina gravstenar, trots att gravskicket kring 100 f.Kr. var helt etruskiskt?

Efter att jag hade övergått till affärslivet bevarade jag kontakten till Helsingfors universitet främst genom docentföreläsningar. På våren 1989 ordnade jag kursen ”Humanistit liikkeenjohtajiksi” (’Från humanist till företagsledare’) som en serie av docentföreläsningar vid fakulteten. Jag upplevde att det dagliga arbetet som företagsledare snarare krävde sådana färdigheter man har som humanist än sådana man har som ekonom. Framförallt var det frågan om att uttrycka sig själv (på olika språk, både muntligt och skriftligt), att påverka andra så att hela organisationen rör sig i samma riktning och att lösa diffusa problem – diffusa, för att de berörde framtiden, och framtiden kan man inte räkna ut exakt.

Då jag efter tre veckor som direktör för Akademiska Bokhandeln och som medlem i Oy Stockmann Ab:s ledningsgrupp började Företagsledningsinstitutet Lifims kurs för erfarna företagsledare, såg de utan tvivel mig, docent i etruskologi, som en främmande fågel. Under första veckan gjorde vi för det mesta balansanalys i grupper. Jag kände mig generad en tid, men kunde snart märka att balanssiffror inte var vardagsmat för de andra heller. Jag var bättre på huvudräkning än mina kurskamrater och kunde därför få rätt resultat redan innan de andra ens hade hittat sina räknare. Jag insåg att jag måste lära mig räkna såsom företagsekonomin kräver för att kunna vara en framgångsrik företagsledare. Efter det torde en humanist inte ha någon orsak att känna sig generad.