Då jag efter tre veckor som direktör för Akademiska Bokhandeln och som medlem i Oy Stockmann Ab:s ledningsgrupp började Företagsledningsinstitutet Lifims kurs för erfarna företagsledare, såg de utan tvivel mig, docent i etruskologi, som en främmande fågel. Under första veckan gjorde vi för det mesta balansanalys i grupper. Jag kände mig generad en tid, men kunde snart märka att balanssiffror inte var vardagsmat för de andra heller. Jag var bättre på huvudräkning än mina kurskamrater och kunde därför få rätt resultat redan innan de andra ens hade hittat sina räknare. Jag insåg att jag måste lära mig räkna såsom företagsekonomin kräver för att kunna vara en framgångsrik företagsledare. Efter det torde en humanist inte ha någon orsak att känna sig generad.

I 26 år var jag verksam i högsta ledargruppen i olika börsbolag (Oy Stockmann Ab, WSOY Oyj, SanomaWSOY Oyj) – vilket är svårt att uppnå till och med om man är ekonom. Då jag blev pensionerad från min post som VD för WSOY, var bolaget det mest inkomstbringande för hela SanomaWSOY och hade över 3 000 anställda i sju olika länder. Trots att min karriär också innefattade svåra tider och misslyckanden, kunde jag känna mig rätt belåten över mina insatser.

Min position i ledningen för landets största bokhandel och därefter landets största bokförlag gav förstås auktoritet på många olika sätt. Som humanist medger jag att affärslivet och dess risktagningar, vinster och förluster började fascinera mig. Trots allt var det människorna jag mötte som gav den största tillfredsställelsen. Till en början var jag nästan förvånad över hur nära vänner mina företagsledarkolleger blev för mig – alltså personer som tillhörde en värld jag hade så starka fördomar om. Inom mina egna organisationer fanns flera av bokbranschens stora personligheter och naturligtvis lärde jag mig mycket av författarna och de andra som arbetade med bokutgivning. Då jag lämnade universitetet tänkte jag att det måste finnas en värld också utanför. Nu kan jag slå fast att så verkligen är fallet.