Jag var 19 år gammal då jag för första gången fick gripa tag i en etruskisk gravsten vid en vetenskaplig kurs på Finlands Rominstitut. Nu, nästan 50 år senare, fascinerar de mig fortfarande. Ämnet för min doktorsavhandling var hur språket på dessa minnesstenar hade genomgått en förändring från etruskiska till latin. Varför skrev etruskerna latin på sina gravstenar, trots att gravskicket kring 100 f.Kr. var helt etruskiskt? Efter att jag blev pensionerad återgick jag till etruskologi, men avgränsade min forskning till städer i södra Etrurien och gravstenar som kallas cippus. Hittills har jag kunnat spåra 950 sådana gravstenar.

Man har hittat förvånansvärt många etruskiska inskrifter, långt flera än i fallet med de samtida inskrifterna på latin, trots att hela Italien redan talade latin då den etruskiska kulturen närmade sig sitt slut. Merparten av inskrifterna återfinns på gravstenar som oftast bara bär namnet på den avlidna. Men namnen parade med gravmonumenten kan ge forskaren mycket information.

Vissa släkter har behållit sin maktposition i sin stadsstat i 500 år och tar sedan smidigt plats i den romerska senaten. Från Rom och andra områden som tillhör grannfolk kommer det också nya släkter. Vissa av släkterna blir etrusker, andra bevarar sitt eget språk. I somliga städer börjar slavar och befriade slavar få inskrifter på sina gravar, vilket ytterligare utvidgar forskningens sociala spektrum. Till slut börjar den etruskiska kulturens särdrag försvinna, och den romerska och latinska enhetskulturen i Italien erövrar de gamla etruskiska städerna. Hur finner de gamla etruskiska släkterna sin plats där?

För att kunna använda inskrifter som historisk källa, måste forskaren behärska grundforskning, vara villig att rota i museers dammiga lager, kunna granska och rätta gamla sätt att tyda texter och leta efter opublicerade texter. Stenarna är i huvudsak dåligt bevarade – de kan vara sönderkluvna och texterna går knappt att tyda.

Det är nästan otroligt hur en forskare kan skapa en alldeles ny tolkning bara genom att utreda en enda bokstav. När det händer kan det till och med rädda forskarens dag. Hela tiden och med alla tänkbara medel försöker jag göra framsteg i att noggrannare tidsbestämma gravstenarna – de berättar ju oftast hur gammal den avlidna varit, men inte vilket år han eller hon har dött. Exaktare tidsbestämningar hjälper att placera den avlidna i en historisk kontext och gör därmed uppfattningen av den etruskiska kulturens slutskeden lite klarare.

Vetenskapliga publikationer av Jorma Kaimio:

• The ousting of Etruscan by Latin in Etruria (1972)
• The Romans and the Greek language (1979)
• The cippus inscriptions of Museo Nazionale di Tarquinia (2010)
• Fyra volymer publicerade papyrusdokument tillsammans med andra finländska och amerikanska forskare
• Vetenskapliga och populärvetenskapliga verk och artiklar om antikforskning och förlagsverksamhet