Jag är en nyfiken mångsysslare. Jag har undersökt den finländska musikkulturen ur olika synvinklar och med varierande arbetsredskap i egenskap av kulturvetare, pedagog och sociolog. Denna obundenhet har varit en stor rikedom. När jag blir tillfrågad om mitt yrke, vet jag inte om jag är forskare, fackboksförfattare, dokumentarist, manuskriptförfattare, regissör, organisatör, verkställande direktör eller popularisator av vetenskap.

Jag blev företagare på grund av kulturbranschens dåliga sysselsättningsläge som har rått under de senaste åren. Arbetet som företagare har medfört ekonomisk osäkerhet, men också gett mig mental frihet. Överlag har arbetet som fackboksförfattare förändrats under de senaste par årtiondena: förläggaren vill utöver manuskriptet till en helt vanlig biografi också se en beräkning av inom vilken tid 300–400 exemplar kommer att säljas.

Under mina första studieår vid Institutionen för musikvetenskap vid Helsingfors universitet grundade jag tillsammans med min skolkamrat Tero-Pekka Henell och min studiekamrat Risto Nieminen tidningen Synkooppi (1978). Jag är särskilt stolt över att tidningen fortfarande ges ut. Jag var också aktivt verksam i ämnesföreningen. Vi arrangerade fester, försökte få annonsörer till vår tidning och köpte skivor till nedsatt pris av importörerna för studenternas räkning.

Publiceringen av min första bok 2.4.1981 vid Institutionen för musikvetenskap på Estnäsgatan var en fin stund. Bredvid mig på bilden skrattar bokens andra redaktör, Risto Nieminen. Vi sammanställde essäsamlingen Ammatti: säveltäjä (’Yrke: kompositör’) med essäer skrivna av vår generations kompositörer. Boken publicerades på tröskeln till den första Helsinki Biennale, en festival som helt och hållet är ägnad åt nutida musik. Då genomgick musikvärlden en tid av förändringar.

Jag har många gånger förundrat mig över varför aktörerna i det finländska affärslivet inte har förstått att dra fördel av humanister och samhällsvetare. Dessa experter skulle vara som en frisk fläkt i storbolagens styrelsearbete.