Jag var rask i benen redan som liten flicka, snabbare på att springa än de andra barnen i grannskapet. Det viktigaste var trots allt inte att vara bäst, utan att bara springa. Min egen familj tjänade som förebild, eftersom vi motionerade mycket. Från min barndom minns jag chokladbitarna som jag fick efter att ha motionerat, lägereldarna på våra skogsutflykter och känslan av välbefinnande efter utmattande idrottsprestationer. Dessa minnen är kanske orsaken till att jag halvt tvingade mina egna barn ut på skidturer och skogspromenader. Efter dessa ansträngningar var barnen rödkindade, dåsiga och uppenbart nöjda över sig själva och hur de kände sig.

Som idrottare nådde jag karriärtoppen relativt snabbt, men minst lika snabbt ändrade karriärutvecklingen sin riktning. Jag gick i samma fälla som så många andra idrottare: jag tränade alltför hårt och förlorade därmed glädjen i att löpa. Avslutningen på min idrottskarriär medförde en tung och svår period i mitt liv. Jag lät beslutet mogna länge, och klarade slutligen av sorgearbetet genom att skriva en artikel i verket Juoksun hurma ja tuska, som handlar om långdistanslöpning. Jag tror att mina funderingar i samband med processen att sluta utvecklade mig som person. Att bli mamma var också till hjälp. Livet gick vidare i alla fall. Jag var dock tvungen att hitta en ny identitet: jag var inte längre elitidrottare och mitt liv präglades inte längre av njutningen av att löpa och av att lyckas i det. Idrott var inte längre det viktigaste i mitt liv.

År 2001 sökte Finlands Olympiska Kommitté för första gången en expert på studie- och karriärplanering. Denna kommitté, som är utsedd av undervisningsministeriet och som då höll på att utarbeta en nationell strategi för elitidrott, hade kommit fram till att idrottares studier och karriärplaner tydligare skulle integreras som en del av idrottarnas liv. När en idrottare har ordning på sitt liv i alla avseenden, kan man också vänta sig bättre idrottsprestationer. Jag blev intresserad av tjänsten och uppmuntrades att söka den. Jag hade redan tidigare diskuterat frågor som sammanhänger med en idrottares möjligheter att ta kontroll över sitt eget liv i min artikel i verket Juoksun hurma ja tuska.

”Aktivt medborgarskap” var vardag i min familj. Mina föräldrar Sirkka och Seppo Merikoski och senare också min storebror Visa var verksamma i förtroendeuppdrag och frivilliguppdrag i olika organisationer. Jag följde deras exempel och blev ett ”styrelseproffs” i olika idrottsorganisationers styrelser.

Efter att ha gjort ett enastående arbete med studie- och karriärplaneringen för idrottare i Finlands Olympiska Kommitté i tio år, kände jag att jag hade gjort allt jag förmådde för att utveckla den. Jag är en person som kräver omväxling och började tycka att jag hade kört fast i mina tankar. Jag saknade arbete som bedrivs på gräsrotsnivå. Ungefär vid samma tidpunkt sökte yrkesläroverket Helmi Liiketalousopisto (tidigare Malmin kauppaoppilaitos) i Malm i Helsingfors en utvecklingschef för sin idrottsverksamhet. Yrkesläroverket hade redan i flera år gjort ett utmärkt arbete inom såväl idrottens som utbildningens område. Jag sökte platsen och inledde därefter min karriär i Helmi.

Mitt bästa minne från Helsingfors universitet sammanhänger med människorna och deras respekt och förståelse för min idrottskarriär. För det mesta umgicks jag med personalen vid institutionen för allmän språkvetenskap, men vid hela humanistiska fakulteten var inställningen till min idrottskarriär både positiv och litet nyfiken. En fin stund vid universitetet var mitt möte med dåvarande biträdande rektor Raija Sollamo år 2002. Då återvände jag till universitetet i egenskap av Finlands Olympiska Kommittés studie- och karriärplanerare. Syftet med mötet var att höra efter om Helsingfors universitet ville delta i idrotts- och utbildningsorganisationernas gemensamma nätverk, som arbetade för att förena idrott med studier. Universitetets inställning till idrott var likadan som under min studietid: vi fick grönt ljus och kunde sätta våra planer i verket. Det handlade om Huvudstadsregionens idrottsakademi URHEA, ett nätverk som Helsingfors universitet än i dag är verksamt i.

Jag drömmer om att få leva mitt liv – både i vardag och i fest – fullt ut tillsammans med min make Erkki och andra nära och kära.