Jag var rask i benen redan som liten flicka, snabbare på att springa än de andra barnen i grannskapet. Det viktigaste var trots allt inte att vara bäst, utan att bara springa. Min egen familj tjänade som förebild, eftersom vi motionerade mycket. Från min barndom minns jag chokladbitarna som jag fick efter att ha motionerat, lägereldarna på våra skogsutflykter och känslan av välbefinnande efter utmattande idrottsprestationer. Dessa minnen är kanske orsaken till att jag halvt tvingade mina egna barn ut på skidturer och skogspromenader. Efter dessa ansträngningar var barnen rödkindade, dåsiga och uppenbart nöjda över sig själva och hur de kände sig.

Min idrottskarriär leder sitt ursprung från en idrottstävling i skolan, där jag blev värvad av idrottsföreningen Tampereen Pyrintö. Till en början tränade jag sällan, men snart joggade jag varje dag. Till all olycka blev jag samtidigt intresserad av hälsosam kost och började vakta min vikt. Löpning blev också till ett tvång. Jag insjuknade i anorexi, en sjukdom som ambitiösa och plikttrogna unga kvinnor lätt drabbas av. När det var som värst vägde jag under trettio kilo. Jag kunde knappt stå, för att inte tala om att springa. Det var paradoxalt. Jag hade ju inlett min hälsokur för att bli en bättre idrottare.

Lyckligtvis blev jag frisk igen och efter några års uppehåll återvände jag till idrottsvärlden, där min väg först ledde via skolans tävlingar till distriktstävlingar och sedan från finska mästerskapstävlingar till VM-arenor. Min huvudsakliga sträcka blev 800 meter. Under mitt sabbatsår efter gymnasiet började jag träna mer systematiskt, och snart därefter blev polska Maria Paczos min tränare. Även om vi inte hade ett gemensamt språk, hade vi ett enastående ömsesidigt förtroende. Jag avlade också en kurs i polska vid universitetet, vilket var till hjälp.

Min träning var mångsidig och jag sprang tusentals kilometer årligen. Det nuvarande finska rekordet på 800 meter för damer (2.00,59) sprang jag år 1991. Sedan började jag träna alltför hårt och förlorade glädjen i att löpa. År 1994 förstod jag att sluta. Därefter möttes jag av en helt ny utmaning: att bli mor. Efter mitt första barns födelse övervägde jag att fortsätta med löpning, men i stället födde jag en lekkamrat till förstlingen. Barnen har en åldersskillnad på ett och ett halvt år. Jag beslöt mig för att avsluta min karriär som elitidrottare – men jag slutade trots allt inte springa.

Jag började träna för ett maratonlopp. Till mina vänners förfäran var det först teven med dess barnprogram som fick tjäna som barnvakt. Senare följde barnen med mig när jag sprang. Min träningsfilosofi har redan länge varit att jag bara tränar i den mån det känns bra. Jag följer inte något träningsprogram, men jag springer så gott som varje dag i en kvart, i en halvtimme eller i en knapp timme beroende på min tidtabell. Det bästa är att ta en snabb löptur med min kollega under arbetsdagens lopp. Jag fortsätter fortfarande att springa!

Min familj har gett mig trygghet och stöd. Jag har följt mina barns uppväxt med stor glädje. Min dotter Sohvi Silius, som redan har flugit ur boet, studerar socialvetenskaper vid Tammerfors universitet. Hennes bror Severi Silius fullgör värnplikt i underofficersskolan och funderar på att arbeta som polis eller i socialbranschen i framtiden. Som mamma är jag särskilt glad över att mina båda barn fortfarande aktivt håller på med de hobbyer de har påbörjat i barndomen: Sohvi med cirkus och Severi med fotboll. Min make, fackförfattaren och företagaren Erkki Alaja, är känd som en banbrytare inom marknadsföring och managerverksamhet i idrottsvärlden.