En av de frågor som har engagerat mig starkast vid sidan av språkvården är den nordiska språkgemenskapen. Den nordiska samhörigheten kändes viktig redan under min verksamhet i Finlands svenska skolungdomsförbund och stärktes ytterligare under tiden i studentkåren.

Som nordisk filolog och språkvårdare har jag också professionellt fått starka nordiska kontakter. Redan 1975 var jag som sekreterare i den finlandssvenska språkvårdsnämnden arrangör för det nordiska språkmötet, som det året hölls på Hanaholmen. Sedan dess har jag deltagit i vartenda nordiskt språkmöte fram till 2014 och där fått vänner för livet.

För mig är det en självklarhet att den nordiska samhörigheten i hög grad är beroende av att vi kan kommunicera på de skandinaviska språken. Går vi över till engelska förlorar vi en stor del av det kitt som håller oss samman. Hellre då tolkning vid behov.

Skandinavisk språkförståelse kräver förstås en insats, men långt mindre än att lära sig ett nytt språk. Tips och råd för alla som deltar i nordiskt samarbete finns i den lilla skriften Att förstå varandra i Norden som min svenska kollega Catharina Grünbaum och jag har skrivit.

Det nordiska språksamarbetets historia presenteras å sin sida i skriften Guldtavlorna i gräset.