I sin artikel beskriver Tapani Salminen hur Matthias Castrén på grund av sin vetenskapliga betoning hamnade något utanför gemenskapen av studievänner. Castréns forskningsresor och banbrytande idéer inom språkforskningen har trots allt gjort honom nästan lika uppskattad som Elias Lönnrot och Johan Vilhelm Snellman.
Castréns vetenskapliga prestationer hopar sig kring 1840-talet. Det var då som han med stöd av ett stipendium gjorde flera resor till olika delar i kejsardömet. Under sina resor bekantade Castrén sig med olika folk och språk. Därtill publicerade han grammatiker för flera olika språk och annan vetenskaplig litteratur. År 1844 blev Matthias Castrén godkänd som doktor vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Hans doktorsavhandling De nominum declinatione in lingua Syrjaena behandlade böjning av substantiv i språket komi. Doktorsavhandlingen var en del av ett mer omfattande verk som behandlade komis grammatik. För det här verket fick Castrén det uppskattade Halva Demidovska priset.
Publiceringen av doktorsavhandlingen innebar att Matthias Castrén stannade kvar i Finland och övergick för en stund från forskningsresor till undervisning. Den här gången var hans ämne den finska grammatiken. Dock brann han fortfarande för forskning, och vid sidan av sitt undervisningsarbete kunde han med hjälp av en lokal soldat bli insatt i språket mariska. Därtill planerade han redan en ny resa, där han fick resesällskap av den nyblivne magistern Johan Reinhold Bergstad.
Under sin resa hamnade kumpanerna på helt nya områden, och slutligen resulterade resan i en grammatik över mariska. Under sin resa upptäckte Castrén och Bergstad också språket skogsnentsiska, som då ännu var okänd för vetenskapen. En del av de språkbrukare som Castrén träffade under sina resor var de sista personerna som fortfarande talade sina respektive språk. De sista talarna av en del andra språk hade däremot dött bara ett par år innan Castrén gjorde sina resor.
Castrén var inte endast meriterad i att hitta nya språk eller för den delen inte endast i språkvetenskapliga frågor. Han gjorde också arkeologiska utgrävningar och samlade ett stort antal traditionella föremål som tillhörde olika folkslag. Resultaten från dessa utgrävningar skickade han till vetenskapsakademin i väst.
Castréns sista utlandsresa tog slut 1849 efter att först ha fördröjts med ett halvår på grund av Castréns sjukdom. I Finland började Castrén dock må bättre och kunde därmed finslipa publikationerna där han kom att presentera sina forskningsresultat. Ungefär vid samma tidpunkt skrev han reseskildringar och blev också klar med ett avsnitt som behandlade hans resor fram till år 1844. Castréns hälsa kollapsade år 1851, och till följd av det fick han inte tillfälle att slutföra sin grammatik över samojediska språk. Grammatiken kunde dock publiceras efter Castréns död med hjälp av de anteckningar som han hade skrivit. Också flera andra verk som grundade sig på Castréns brev och anteckningar blev senare publicerade. På så sätt blev Castrén och hans forskargärningar inte helt bortglömda, utan hans arv kunde leva vidare till de senare generationerna.
