Leo Mechelin skrev in sig vid Kejserliga Alexanders-universitetet direkt efter att ha avlagt studentexamen. Han var intresserad av humanistiska ämnen, i synnerhet estetik och litteratur. Detta till trots fattade han ett likadant beslut som J.K. Paasikivi och P.E. Svinhufvud kom att fatta något senare och övergick till juridiska studier efter sin första examen. Detta gjorde han i hopp om en karriär som tjänsteman. Studierna i juridik utgjorde en betydande grund för Mechelins senare ställningstaganden. I studiekretsarna hade Mechelin ett gott rykte. Han hade vuxit upp i kadettskolans krets, han var väluppfostrad och hans personlighet gjorde ett starkt intryck. Dessutom var han en bra skådespelare, skribent och sångare.

Samtidigt som Mechelin studerade vid universitetet, undergick Finland en synnerligen politisk period: kejsaren byttes och lantdagen sammankallades 1863 för första gången på femtio år. Redan under sin tid vid universitetet identifierade Mechelin sig med liberalerna och grundade tillsammans med bland annat C.G. Estlander liberalernas organ Helsingfors Dagbladet. Mechelin var en aktiv skribent i tidningen. Från sina utlandsresor skickade han bland annat underrättelser som publicerades i Finland. Han var också senare med och grundade tidningar som företrädde liberala tankar, till exempel Finsk Tidskrift.

Under ett årtionde var Mechelin inte verksam i universitetsvärlden, men blev det igen efter att ha anhållit om en professorstjänst vid Kejserliga Alexanders-universitetet. Mechelin hade bara en grundexamen från universitetet, men han lyckades skriva två avhandlingar inom två år, vilket gjorde honom till en kompetent kandidat för professuren. I sin professorsavhandling tangerade Mechelin dagspolitik och senare formulerade han i sitt verk Om statsförbund och statsunioner (1873) de första stegen i liberalernas program. Mechelin blev utnämnd till professor 1874.

Genom sin professur blev Mechelin också allt aktivare på det politiska fältet. Han hade tidigare blivit en ledargestalt för det liberala partiet, och tack vare detta blev han senator samtidigt med Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen, som å sin sida var ledargestalten för den hela tiden allt populärare fennomanrörelsen. Fennomanrörelsen ansåg likt J.V. Snellman att Finlands framtid vilade på framväxten av en nationell anda och enighet hos det finska folket. Mechelin ansåg däremot att Finlands självständiga position och landets utveckling kunde säkerställas med hjälp av lagparagrafer och noggrant formulerade avtal med moderlandet.

En av Mechelins starka sidor i politiken var hans omfattande internationella kontakter. Genom dem fick han färsk information bland annat om händelserna i S:t Petersburg. Med hjälp av sina kontakter kunde han också sprida information internationellt om situationen i Finland och på så sätt utöva inflytande på andra staters syn på denna.

Med sitt verk Finland i 19:de seklet försökte Mechelin göra Finland känt som en fristående stat. Han lyckades locka många av sin tids mest kända författare och konstnärer, bland annat Zacharias Topelius och Albert Edelfelt, till dess redaktion. Verket översattes till flera olika språk.

Mechelins rättframhet och obeveklighet gjorde honom också till en fiende i Ryssland. I Ryssland hade det uppstått en nationalistisk våg vid sekelskiftet, vilket äventyrade den autonoma ställning och särstatus som Finland hade som en del av kejsardömet. Uppmärksamheten riktades i synnerhet på högröstade separatister likt Mechelin. Mechelin hade avgått från senaten redan på 1890-talet, men det hindrade inte hans politiska aktivitet. Slutligen landsförvisade generalguvernör Bobrikov Mechelin, som företrädde den konstitutionella fronten, och även andra personer som han ansåg vara separatister. Mechelin var dock landsförvisad endast i ett år och fick återvända till hemlandet mottagen av en stor folkmassa och hyllad som en försvarare av Finlands rättigheter.

Under åren efter landsförvisningen var Mechelin aktivt verksam i politiken och blev invald i den första enkammarlantdagen från Svenska folkpartiets listor. Partiet hade grundats efter att den konstitutionella fronten splittrades i skilda partier. Mechelin kom också in i senaten, där han bland annat arbetade med uppdrag som i dag motsvaras av åtagandena som statsminister. Mechelin övergav sitt arbete som lantdagsman först 1913, strax före sin död.

Mechelins betydelse för Finlands historia belyses väl i en dikt av Eino Leino. Leino skrev minnesdikten Kansalaisseppel till Mechelins begravning och i den beskrivs Mechelin som överhuvudet för ett förtryckt folk.

Källor:

• Tapio Helen: Mechelin, Leo. Webbpublikation på Kansallisbiografia. Hämtat 4.8.2015.
  http://www.kansallisbiografia.fi/kb/artikkeli/3553/
• Leo Mechelin. Webbpublikation på Wikipedia. Hämtat 4.8.2015.
  https://fi.wikipedia.org/wiki/Leo_Mechelin