Johan Jakob Tengström var vid sidan av sin vetenskapliga karriär även en framstående utbildare av en nationellt sinnad intelligentsia. Han var en tidig fennoman och publicerade redan under sin tid utomlands år 1817 en fennomansk uppsats i tidskriften Aura.

I sin uppsats Några hinder för Finlands litteratur och kultur betonade Tengström viktigheten av att befrämja finska språkets ställning och utveckla det finska skriftspråket. För att finländsk kultur skulle bevaras ansåg han att den akademiska intelligentsian borde åta sig bland annat insamling av finländsk folkdiktning. Enligt honom hade denna diktning redan i stor utsträckning försvunnit från kustområdena och riskerade att göra så även från inlandet.

Efter universitetets flytt till Helsingfors efter Åbo brand var Tengström en av Lördagssällskapets centrala äldre gestalter. Sällskapets medlemmar samlades ofta hemma hos Tengström. Han var en anhängare av den hegelska folkligt sinnade filosofin och bidrog på ett avgörande sätt till att den slog rot i Finland. Vid sidan av sin undervisning förfäktade Tengström sin fennomanska filosofi i Lördagssällskapet inför bland annat framtida fennomaner såsom Johan Ludvig Runeberg, Elias Lönnrot och Johan Vilhelm Snellman. Tengström önskade att den sistnämnde skulle bli hans efterträdare som professor i filosofi.

Enligt Tengström hade varje folk en bestämd egenart som delvis uppstod ur klimatet och naturen i det område där folket bodde. Han ansåg att terrängen med sina många strömmar, sjöar och skogar var gynnsam för finländare. Enligt Tengström hade klimatet däremot inte gynnat finländare eftersom det krävde en oändlig mängd tungt arbete, vilket för sin del försvagade kulturens utvecklingsmöjligheter. Han ansåg att utav intrycken från andra folk hade särskilt den franska kulturen påverkat finländare ogynnsamt. Tengström ansåg att den franska livsstilen förslöade finländare och fick dem att undvika arbete.

Den aktning som Tengström åtnjöt bland den fennomangeneration han utbildat framkommer från bland annat en dikt skriven för honom. Tengströms studenter sjöng dikten som Zacharias Topelius skrev år 1858 vid professorns grav 15.4.1858:

”Än öfver tidens mörka vågor
Som klippor Auras
Dess tempel grusades i lågor,
Dess gamle kämpar hädan gå.
Den gamla tiden är förgången,
Dess sista höstlöf falla af;
Men våren, kärleken och sången
Strö friska blommor på dess graf.

Välsignad vare du, som troget
Arbetat för ditt fosterland
Och helgat ädelt, redoboget
Åt ljusets verk din varma hand;
Välsignad ock för hvad du mistat!
Med djupt begråtne söners namn
O fader, du ditt minne ristat
I fosterlandets trogna famn.”

Källor:

• Tarja-Liisa Luukkanen, Tengström, Johan Jakob, webbpublikationen Kansallisbiografia. Hämtat 4.9.2015. Kan läsas gratis via Nelli-portalen.
• Yrjö Kotivuori, Ylioppilasmatrikkeli 1640–1852: Johan Jakob Tengström. Webbpublikation 2005. Hämtat 4.9.2015.
• Zacharias Topelius, ”Johan Jacob Tengström. Studentsång vid grafven den 15 april 1858”, i verket Sånger 1. Ljungblommor. Hämtat ur webbpublikationen Zacharias Topelius Skrifter 1. Ljungblommor, Svenska litteratursällskapet i Finland. Hämtat 4.9.2015.
• Joachim Mickwitz, Tengström, Johan Jakob, webbpublikationen Filosofia.fi. Hämtat 4.9.2015.
• Johan Jakob Tengström, webbpublikationen Wikipedia. Hämtat 4.9.2015.