Georg Zacharias Forsman, som han ursprungligen hette, kom från en svenskspråkig familj, men han följde Snellmans förfinskningsprogram och lärde sig finska och tog språket i bruk redan i en tidig ålder. Finskan blev då hans hemspråk och det språk han huvudsakligen publicerade texter på. Böcker som behandlade det finska språket var de enda svenskspråkiga undantagen, eftersom de var riktade till den bildade svenska klassen. I den här frågan frigjorde Forsman sig från både Runeberg och Snellman, som båda hade skrivit på svenska. Därtill började Georg Forsman använda en förfinskad version av sitt namn, Yrjö Koskinen, som sitt författarnamn.

Det var inte svenskan i sig som var problemet för Koskinen, men liksom andra samtida upplevde han att Finlands ställning hade ändrats efter 1809. Det välkända yttrandet ”svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar” var rättesnöret för hans tänkande. Enligt Venla Sainio ansåg Koskinen att finskans ställning behövde förbättras för att det innebar en högre bildningsnivå för den finskspråkiga befolkningen och en föreberedelse till självständighet för nationen. Följdenligt borde också den svenskspråkiga eliten lära sig finska den finskspråkiga grundutbildningen förbättras. Det var viktigt för samhället att frigöra sig från en indelning i svenskspråkig elit och finskspråkig allmoge.

Det var emellertid inte helt oproblematiskt att publicera texter på finska i början av 1850-talet. Det här berodde på den politiska situationen som rådde i landet och på att finskan ännu då var ett marginellt skriftspråk. Till exempel Yrjö Koskinens finskspråkiga professorsavhandling väckte en hetsig diskussion i den akademiska världen. Det var framför allt fråga om huruvida det finska språket var lämpligt i akademiska texter. En av dem som bedömde avhandlingen krävde att verket skulle underkännas på grund av det finska språket, medan somliga bedömare medgav att de inte förstod finska. Största delen av bedömarna ansåg i alla fall att verket var vetenskapligt gångbart. Dessutom visade det sig att motkandidatens avhandling – som var skriven på svenska – var sämre än Koskinens avhandling, och därmed blev Yrjö Koskinen vald till professor i allmän historia vid Kejserliga Alexanders-universitetet år 1863.

Samtidigt delades läroämnet historia itu. Yrjö Koskinen hade uttryckligen velat ha professuren för Finlands, Rysslands och de skandinaviska ländernas historia, men Zacharias Topelius blev kallad att beträda lärostolen trots att han inte hade sökt den. Först efter att Topelius blev pensionerad fick Yrjö Koskinen ta över hans professur. En likartad språkrelaterad tvist uppstod då Topelius efterträdare skulle väljas. Denna gång utgjordes tvisteparterna av J. R. Danielson-Kalmari, fennoman och student till Koskinen, och den svenskspråkige M. G. Schybergson.

Yrjö Koskinens tänkesätt var inte enbart synligt i hans språkval utan också i hans ämnesval. Han valdes till professor i allmän historia, men höll sig enbart till Finlands historia. Redan innan han blev professor hade han forskat i klubbekriget. År 1869 ansökte Yrjö Koskinen om tjänstledighet för att skriva sin bok Oppikirja Suomen historiassa (ung. ’Lärobok i Finlands historia’). Enligt Rafael Koskimies orsakade verket häftiga diskussionsstormar. Den här gången var orsaken inte det finska språket, utan de tolkningar Koskinen presenterade i sitt verk. Han kritiserade den svenska tiden, särskilt de sista århundradena, och ansåg att Finland hade haft en historia som var separat från Sverige redan från och med 1200- och 1300-talen. Till exempel C. G. Estlander, kusin till Yrjö Koskinen, kritiserade det här synsättet, eftersom han inte såg Finlands historia som självständig före år 1809.

För Koskinen var det inte bara viktigt att förbättra finskans ställning, utan också att göra de bildade klasserna i Finland större. Han krävde bland annat att finskspråkiga medborgare skulle få undervisning på finska ända från elementarskolan. Överhuvudtaget behövde det inrättas fler skolor, ansåg han. Forsman hade arbetat som lärare och bibliotekarie då han efter sin magisterexamen kände sig tveksam för en vetenskaplig karriär. Skolvärlden var alltså bekant för honom också via yrket. Slutligen fick han en möjlighet att påverka: år 1882 utnämnde generalguvernör F. L. Heiden honom till chef för kammarexpeditionen och år 1885 till chef för ecklesiastikexpeditionen där han ansvarade för utbildningsärenden. Under de femton år han var verksam som chef för ecklesiastikexpeditionen ökade antalet skolor, också finskspråkiga, avsevärt. Delvis tack vare Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen fick finskspråkiga medborgare undervisning på sitt modersmål på alla utbildningsstadier från elementarskolan fram till universitetet.

Källor:

• Rafael Koskimies, ”Nuijamieheksi luotu. Yrjö Koskisen elämä ja toiminta vuosina 1860–1882.” Förlagsaktiebolag Otava: Keuru, 1968.
• Venla Sainio, ”Yrjö-Koskinen, Georg Zacharias”. Webbpublikation på Kansallisbiografia. Hämtat 15.11.2014.
• Wikipedia, ”Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen”. Webbartikel på Wikipedia. Hämtat 15.11.2014.