Jag fick mitt första Helka-kort under de första septemberdagarna 1995. Därmed kunde jag börja använda universitetets olika bibliotek: framför allt Helsingfors universitets bibliotek (i dag Nationalbiblioteket) och studentbiblioteket som på den tiden låg i Alkärr (i dag Helsingfors universitets huvudbibliotek). Ännu mer fabulöst blev det hela av att bägge bibliotek ännu då höll öppet också på söndagar. Det kändes för bra för att vara sant – och sant var det heller inte så länge.

En av orsakerna till att jag hade sökt in på just Helsingfors universitet hade varit vetskapen om hur riklig och bra biblioteksservice universitetet erbjöd. Jag hade ofta bläddrat i databasen Linda (i dag Melinda) i min hemstad Joensuu och upprepade gånger stött på att någon publikation, som jag hade sett intressanta referenser till eller som jag hade läst berömmande recensioner om, i hela Finland endast fanns tillgänglig i Helsingfors. Nu hade jag alla dessa verk närsomhelst inom räckhåll – en otrolig lyckoträff som jag knappt har hämtat mig ifrån än i dag.

Jag blir alltid rasande om någon talar om biblioteken i nedvärderande diffusa ordalag som en del av en bunt stödtjänster vid universitetet. Trots att mängden information som finns tillgänglig utanför biblioteksväggarna har ökat på ett revolutionerande sätt de senaste tjugo åren, skulle det inte finnas något universitet utan biblioteken.