Jag inledde mina studier i teoretisk filosofi 1995. På den tiden var filosofin modefenomen i Finland av ett sällan skådat slag som knappast kommer igen. Under några år tycktes filosofin hela tiden vara allestädes närvarande.

Statsminister Esko Aho hade två år tidigare utnämnt en arbetsgrupp bestående av filosofer som hade i uppgift att under professor Ilkka Niiniluotos ledning göra ett medborgarinlägg om det recessionsdrabbade Finlands mentala tillstånd och framtid. Jostein Gaarders filosofiska ungdomsroman Sofies värld var samtidigt en storartad succé. Tidningen niin & näin hade just grundats i Tammerfors och stadens årliga filosofievenemang höll på att etableras.

Till råga på allt publicerade en bilaga till tidningen Helsingin Sanomat en avslöjande artikel om min egen institution bara en månad efter att jag hade inlett studierna. Institutionen behandlades i samma ordalag som vilken som helst hemvist för ofredande i kabinetten och knivhugg i ryggen. Artikeln hade sin bakgrund i att Esa Saarinen, som befann sig på toppen av sin publicitet i damtidningarna och bjöd på föreläsningar som hörde till hela universitetets mest populära, just hade utnämnts till överassistent i teoretisk filosofi.

Detta påverkade inte mig särskilt mycket och antagligen inte heller de flesta andra studenter. Vi var på inget vis uttalat studiemotiverade av just det faktum att vi studerade ett så populärt ämne av närmast elektrisk art. Men å andra sidan kände vi inte heller oss särskilt besvärade av det. Litet underhållande var det ändå att bevittna hur vissa föreläsare talade om sådana filosofer som de själv nedvärderade i ordalag som ”det tycks vara inne att intressera sig för X”. Vi levde i en tid då det var inne att fatta intresse för så gott som vilken som helst filosof.