Tillbaka

Timo Vihavainen

Timo Juhani Vihavainen
9.5.1947, Sulkava

Filosofie kandidat 1970, licentiat 1983 och doktor 1988 (allmän historia), Helsingfors universitet

Professor i Rysslandstudier 2002–2015, Helsingfors universitet
Seniorforskare vid Finlands Akademi 2000–2002
Chef för Finlandsinstitutet i S:t Petersburg 1998–2000
Tf assistent i läroämnet Östeuropas historia 1980–1998 (med uppehåll), Helsingfors universitet
Grundskollärare i Vanda 1975–1980

Publikationer, forskningsprojekt och annan vetenskaplig verksamhet

Forskningsteman
– Finland i pressen i Sovjetunionen
– Normer och värden i Sovjetunionen under 1920–1950-talen
– Den allmänna opinionen i Sovjetunionen under 1920–1930-talen
– Intelligentia och småborgerlighet i Sovjetunionen
– Förhållandet mellan Finland och Sovjetunionen och uppfattningar om grannlandet
– Konsumtion och konsumtionsideologin i Ryssland och Sovjetunionen

Hedersutmärkelser, pris och erkännanden
Hedersdoktor 2005, Petrazavodsk statliga universitet
Vänskapsorden 2014, Ryssland
Årets historieverk 2014 för boken Vanhan Venäjän paluu, förbundet Historian Ystäväin Liittos pris

Text: Timo Vihavainen (Riitta-Ilona Hurmerinta, red.)
Översättning: Sonja Tiilikainen
Språkgranskning: Jonas Franzon

Mitt bästa minne från Helsingfors universitet

Jag har upplevt så många goda stunder under årtiondenas lopp att det är omöjligt att lyfta fram endast en. Jag minns flera morgnar när det kändes underbart att återvända till den egna forskarkammaren och börja forska i något nytt ämne eller fortsätta med något gammalt. Jag var verkligen privilegierad när jag hade ett arbete där jag på morgonen kunde bestämma vad jag tänker göra under dagen. Jag var med om många sådana dagar, i synnerhet vid det dåvarande Renvall-institutet.

Vid den dåvarande Institutionen för historieforskning och dokumentation rådde en verklig akademisk frihet i uttryckets bästa bemärkelse. Man kunde till och med förnimma det vid kaffebordet, där man fick sällskap av människor klokare än en själv – något som man alltid ska sträva efter. Ingen ödslade tid på skvaller där, utan diskussionerna kretsade såväl kring den tidens som det förflutnas stora frågor. På anslagstavlan samlades intressanta nyheter och andra dokument. Atmosfären där fungerade som ett motgift mot den rådande trångsynta politiseringen. Dessutom lärde den en att tänka självständigt och kritiskt. Särskilt Osmo Jussila och Tauno Huotari (sidan på finska) spelade en viktig roll för hela institutionens anda, för att inte glömma Eino Lyytinen, Markku Henriksson, Kristiina Graae, Hannes Saarinen, Rauno Endén och många andra.

Dörren stod också öppen för studenterna. Seminariebiblioteket, det så kallade ”ryska rummet”, blev ett samlingsrum där studenterna till exempel kunde studera inför tentamina, dricka kaffe och bekanta sig med andra som hade liknande intressen. Man fick till och med röka rysk mahorka-tobak för att skapa rätt atmosfär. Vi försökte upprätthålla så goda kontakter som möjligt till ryssarna, våra forskningsobjekt, och lockade dem med i det ryska seminariet ”Russki kruzhok” som fortfarande sammanträder varje onsdag.

Efter arbetstid träffades vi både på stan och i institutionens utrymmen och fortsatte att diskutera om de ämnen som vi inte hann behandla i sin helhet på seminarierna. Jag tror att denna institution var alldeles nödvändig, eftersom den avsevärt främjade uppkomsten och utvecklingen av forskarnätverk.

Bild: Piia Arnould, Otava

 

Tillbaka