Jag gav mig in i politiken ganska sent i livet, nämligen i slutet av 1970-talet, och det var bokstavligen på allmän begäran. Jag var en kompetent yrkeskvinna och känd såväl i kulturella som i andra slags organisationer. Men jag blev partimedlem mycket sent i jämförelse med dagens politiker. Jag var mycket förargad över att Samlingspartiet, partiet som jag röstade på, helt hade satts ur spelet. Detta fick mig att gå med i partiet. Jag blev invald i riksdagen 1983 vid fyrtio års ålder.

Den person som då stegade in i riksdagshuset var både humanist och idealist. Jag samlade genast på mig olika uppdrag. Jag blev vald till medlem i kulturutskottet och försvarsutskottet såsom jag hade hoppats och hade mycket att göra i alla avseenden. Jag måste läsa in mig på olika ämnen, lära känna olika människor och företeelser och hitta sätt att få synlighet i media. Mina mångsidiga studier och min gedigna arbetserfarenhet låg till grund för mitt arbete och mina målsättningar. Det är möjligt att påverka även när man sitter i opposition. Arbetet i utskotten är viktigt och får inte blottläggas för medierna.

Jag blev vald till undervisnings- och vetenskapsminister 1991. Då genomgick Finland den svåraste depressionen sedan krigstiden. Aldrig tidigare hade det gjorts nedskärningar, men nu var de inte möjliga att undgå. Jag var den första ministern som hamnade i hetluften, eftersom skolåret inleds på hösten. Lyckligtvis hade jag yrkesmässig erfarenhet så det räckte till, och jag klarade av perioden.

Jag ansåg att en av de viktigaste principerna på alla utbildningsstadier var likvärdig kvalitet. Helsingfors universitet är en viktig institution och en hjärtefråga för mig. Att förbättra kvaliteten, uppmuntra till internationalisering och betona undervisningens roll var enligt min mening de viktigaste åtgärderna som kunde vidtas för att utveckla universitetets verksamhet.

Passion för kvalitet var ett tema jag tog upp med Risto Ihamuotila, dåvarande rektor för Helsingfors universitet, och vi kom också att samarbeta kring den här frågan. På universitetets 375-årsfest hade Ihamuotila och jag åter en diskussion om samma ämne. Han berättade att personalen vid universitetet till en början hade fnyst: ”Vadå passion för kvalitet?” Men nu fnyser ingen längre. Kvalitet har sedermera blivit det dominerande tänkesättet när det gäller utvecklingen av universiteten.

Som minister gjorde jag på ett konkret plan de största insatserna för Helsingfors universitet. Jag förde en lyckad kamp för att få Veterinärvetenskapliga högskolan att bli kvar i Helsingfors. Slutligen slogs den samman med Helsingfors universitet. Min andra seger var att få behålla odontologin vid Helsingfors universitet. Min princip var att landet ska ha åtminstone ett universitet, ett universitas. Centern, som har en förkärlek för regionala högskolor, hade svårt att acceptera detta.

Jag blev vald till riksdagens talman 1994 och deltog sammanlagt i nio riksmöten, vilket jag är ödmjukt tacksam för. Jag var den första kvinnan i Finland som fick ta emot posten. Till höjdpunkterna i min karriär hör framför allt Finlands inträde i EU, den nya grundlagen och riksdagens tillbyggnad, som visserligen mötte mycket motstånd. Alla dessa förändringar föregicks av krävande arbetsprocesser.

I Finland är det folket som innehar statsmakten, men de representeras av riksdagen som samlas på riksmöten. Jag vill betona att en riksdagsledamot gör ett viktigt arbete. Det är fråga om ett etiskt utmanande uppdrag som lämpar sig utmärkt för en humanist. Folkrepresentation får inte lämnas vind för våg eller göras till ett mekaniskt system som grundar sig på bruk av sociala medier. Att bevara det som ett arbete som involverar människan är en grannlaga uppgift för oss humanister.

Tiderna har varit svåra – och svårare tider står för dörren. Men kvaliteten avgör. Vi kommer att klara oss ur den nuvarande recessionen.