Jag har aldrig publicerat min licentiatavhandling om Minna Canth. Efter en slutförd examen gav jag mig ut på nya äventyr och började arbeta som modersmålslärare, skriva läroböcker och utveckla undervisningen. Min verksamhet inom olika yrkesorganisationer tog också sin tid. Jag blev således helt förbluffad när jag fick höra att mitt unika arbete som jag själv hade knackat in på skrivmaskinen hade försvunnit.

Saken uppdagades när Maria-Liisa Nevala, min utmärkta studiekamrat och sedermera professor och generaldirektör för Nationalteatern, återvände till Finland och försökte hitta min avhandling. Hon visste att den redan låg färdig och var godkänd.

Nevala hade dock en aning om vem som hade tagit min avhandling. Hon lät denne numer redan avlidne herreman dricka sig själv full och frågade sedan om han kände Riitta Uosukainen. Visst gjorde han det. Avhandlingen avhämtades när han var nykter igen – jag hoppas att den hade varit till nytta. “De mortuis nihil nisi bene”, om de döda intet annat än gott.

Min licentiatavhandling lämnades tillbaka till Castrenianum och blev därefter noggrant övervakad. Pekka Matilainen, tidigare chefredaktör för tidningen Yliopisto, skrev en artikel om mig på 1990-talet och ännu då hade han svårigheter att få min avhandling utlämnad.