Jag tog studenten vid Imatran yhteislyseo 1961. Det akademiska livet var helt främmande för mig, men jag visste i alla fall att jag är humanist och att Helsingfors universitet är mitt val.

På 1960-talet var det obligatoriskt att avlägga ett så kallat pro exercitio-prov i latin vid den historisk-filologiska sektionen. Jag avlade provet både i latin och i tyska innan jag inledde mina studier hösten 1961.

Det är inte lätt att hitta en lika intresserad och flitig student som jag var. Min vän Raija Hietaranta (f. Pulkkinen) och jag lyssnade noggrant på allt som vår tutor hade att säga. Vi studerade finska, inhemsk litteratur, folkdiktning och etnologi. Vi deltog i oerhört många kurser, till och med i kurser i latin, trots att vi tidigare hade avlagt pro exercitio-provet. Snart märkte vi dock att tiden inte räckte till för allting och vi var tvungna att avstå från Päivö Oksalas härliga föreläsningar om Catullus. Våra studier i fennougristik utvidgade sig senare till studier i pedagogik och praktisk filosofi.

Personliga lärare med framåtanda bidrar till ett bra universitet. Vi, min vän Raija och jag, hade glädjen att på ett kreativt sätt få använda vår uttrycksförmåga och inkludera kommunikativa aspekter i våra studier. Universitetslektorn, recitatören, skådespelaren och hedersdoktorn Ritva Ahonen var en gudabenådad lärare. Efter att de obligatoriska kurserna var slutförda dök en liten lapp upp på anslagstavlan i hallen. ”Påbyggnadskurs för de mest avancerade studenterna” stod det på den. För oss som kursen var riktad till var det klart för vem lappen var avsedd.

Ritva Ahonens strikta, mångsidiga och kultiverade grepp som lärare lämnar fortfarande avtryck hos mig. Jag funderar fortfarande ofta på vilken bedömning hon skulle ge om olika frågor. Nu kan hon inte längre se till att läran har hållits ren – alltså att talet är levande och fritt från maner. Texterna som Ahonen förmedlade för oss är bland de bästa som humaniora har gett mig. Därtill lärde Ahonen mig mer om att undervisa än jag lärde mig på min auskultation, som jag dock blev godkänd i med berömliga betyg.

Överlag hade jag god tur med mina lärare. Jag blev handledd av professor Annamari Sarajas och henne har jag att tacka för att hon var så krävande men samtidigt uppmuntrande. ”Det finns inga bra och dåliga forskningsteman, endast bra och dåliga forskare” sade Sarajas och hade rätt.

Jag vill uppmana de nuvarande universitetslärarna till ett personligt och krävande grepp. Karismatiska professorer är obestridligt viktiga. Sådan var bland annat Matti Kuusi, trots att folkloristik inte var det läroämne som intresserade mig mest. Kuusi tillrådde oss alla att sträva efter så låg tröskel som möjligt i förhållande till ny konst, i synnerhet ny litteratur, för att hålla förståelsen levande. På så sätt är det möjligt att förstå både det gamla och det nya.

Förr fick man inte studiebidrag på samma sätt som nuförtiden, och jag ville heller inte ta lån. Jag fick ekonomiskt stöd hemifrån ända tills min far dog. Jag blev kandidat i de humanistiska vetenskaperna 1964 och fick sedan ett ypperligt arbete som förlagsanställd på Tammi. Jag studerade och arbetade sida vid sida i ungefär två år, tills jag insåg att arbetet tog över så gott som all min tid, vilket fördröjde mina studier. Jag hade endast små besparingar och var således tvungen att hanka mig fram med hjälp av stipendier.

Jag skrev en utmärkt pro gradu-avhandling om Minna Canth i hennes egenskap av kvinnoskildrare vid förra århundradets slut. Jag kompletterade avhandlingen till en licentiatavhandling och blev filosofie licentiat år 1970. Jag auskulterade till modersmålslärare på Helsingin normaalilyseo och återvände till Imatran yhteislyseo, min gamla skola, för att där arbeta som lektor i finska, litteratur och muntlig framställning.

Det var Gränsbevakningsväsendet som fick oss att återvända till Imatra. Min man Toivo Uosukainen blev gränsofficer och jag fick överta rollen som en munter fru på befästningen. Under alla olika skeden av min karriär har min man förstått mig samt stött och kompletterat mitt liv som humanist.