När jag började studera kinesiska vid Helsingfors universitet hösten 1994 hade jag ännu ingen aning om att jag skulle bli översättare av kinesisk litteratur när jag blev stor. Visst hade jag drömt om en karriär som översättare till finska och sökt och även blivit antagen till att studera engelsk översättning. Under gymnasieåren drömde jag om att översätta till exempel Virginia Woolf eller Thomas Hardy.
Jag valde ändå till slut Central- och Nordasienforskning som huvudämne. Jag var särskilt intresserad av de centralasiatiska nomadfolkens kultur. Kinesiskan, som nuförtiden är det dominerande språket i området, borde bara ha varit ett hjälpspråk för mig. Jag var egentligen till och med lite fördomsfull mot Kina, jag var fascinerad av den klassiska litteraturen och den traditionella kulturen, men av det moderna Kina såg jag bara den dåliga människorättssituationen och den motbjudande politiska propagandan.
Efter några års studier och ett år som utbytesstudent vid Pekings universitet började jag läsa kinesisk litteratur på originalspråket. Man läser och skriver mycket i Kina, men i den västerländska världen grundade sig uppfattningen om kinesisk litteratur länge bara på den klassiska poesin. 1900-talets kinesiska författare har inte översatts i någon större utsträckning förrän under de allra senaste åren.
Utbytesåret i Kina. Foto: Janne Tynkkynen
Genom läsning av nyare litteratur började min uppfattning om Kina och kinesisk kultur förändras. Det som tidigare hade sett svartvitt ut fick plötsligt nya nyanser. I många nutida kinesiska författares verk blandades traditionella estetiska uppfattningar, en rik folktradition och en traumatisk närhistoria på ett intressant sätt. Trots den stränga censuren är Kina fullt av säregna berättare.
Efter att Gao Xingjian och Mo Yan fick Nobelpriset i litteratur har både förläggare och läsare blivit intresserade av modern kinesisk litteratur, och jag råkade lyckligtvis vara ute i rätt ögonblick. Gao Xingjians verk En ensam människas bibel blev min första översättning till finska, Vapaan miehen Raamattu, eftersom jag hade råkat ringa till Otava och fråga om översättningsarbete några månader innan priset offentliggjordes. Jag hade också föreslagit min andra ”egna nobelpristagare” Mo Yan till förläggaren flera år innan han fick priset.
