Som översättare får jag ofta balansera mellan det främmande och det bekanta, det exotiska och det hemtrevliga. För en finländsk läsare är ett verk av en kinesisk författare förstås också ett fönster mot en avlägsen kultur och ett annorlunda samhälle, men det borde vara mer än så. Skönlitteratur måste i första hand fungera som skönlitteratur, och jag hoppas att ingen läser verken som jag har översatt endast som exotiska kuriositeter eller ögonvittnesrapporter som berättar om verkligheten i Kina. Översättaren måsta vara på sin vakt för att inte låta författarens verkliga budskap begravas bland detaljer som verkar främmande och konstiga. Å andra sidan vore det ett ännu större brott mot originalverket att förklara och domesticera för mycket.

Det bästa med att arbeta som översättare är att man hela tiden lär sig något. Det är förstås fundamentalt att kunna källspråket och känna till källkulturen, men översättarens allra viktigaste verktyg är det finska språket. Jag försöker läsa så mycket finsk och översatt skönlitteratur som möjligt. Utbildningarna som översättarna till finska själva ordnar har en viktig roll i att utveckla yrkeskunskapen. Jag deltar också aktivt i översättarnas fackavdelning KAOS, en del av Journalistförbundet.

I ett kinesiskt tempel. Bild: Janne Tynkkynen