Vad blir kvar när ett språksamfund helt har dött ut och ingen längre talar språket som sitt modersmål? Den frågan ställde sig professor Riho Grünthal när han började forska i liviska, ett språk som talades i Kurland i nordvästra Lettland, och i det arv som språket lämnade för den kvarstående världen. Som svar fick han en mängd nya frågor, vilket ofta är fallet när man bedriver forskning.

– Det liviska språket är ett åskådligt exempel på hur repertoaren för ett flerspråkigt samfund snappar åt sig stoff från andra språk. Då ett språksamfund dör ut, kan man med hjälp av språkmaterialet dra slutsatser om det tidigare samfundets natur.

I en värld för drygt hundra år sedan använde liverna rikligt av uttryck med lettiskt ursprung, tvåspråkiga som de var. Deras vokabulär omfattade också ord som härstammade från tyskan, eftersom lokala tyska baroner hade besuttit de liviska byarna i flera århundraden.

– I själva verket åskådliggör det liviska materialet att tyskarna i de lokala städerna och herrgårdarna talade olika varianter av det tyska språket, såsom lågtyska och högtyska. Det förra har rötter långt tillbaka i medeltiden, medan man har kunnat finna tecken på det senare från de senaste århundradena.

Det synligaste tecknet på språkkontakt är ordlån, men kontakten lämnar spår också på andra håll i språkets struktur och grammatik. Det är svårt att uppväcka det liviska språksamfundet från de döda, men språket kan i alla fall berätta mycket om hur språkförhållandena såg ut på Lettland under gångna århundraden. Via det östersjöfinska språkarvet kan man också finna tecken på kontakt mellan det liviska folket och ester som levde på Ösel bara på några tiotals kilometers avstånd.

Nyheterna i Estland rapporterade 2009 om att den sista personen som talade liviska som sitt modersmål hade dött. Snart därefter informerades att en gammal livisk kvinna ännu bodde i Kanada efter att ha flytt dit under andra världskriget. Hon dog år 2013. Det liviska folket kunde dock redan långt tidigare ana i vilken riktning deras språk skulle utvecklas, vilket kan ses bland annat i intervjuer som gjordes under 1970-talet.