För närvarande är min forskning främst inriktad på analys av de kognitiva aspekterna i översättning. Jag försöker särskilt utreda varför översättare emellanåt producerar översättningar som lämnar mycket övrigt att önska på grund av missförstånd som uppstått under översättningsprocessen. Varför uppfattar vi ibland texter på ett annat sätt än skribenten har avsett? Varför händer det i översättning och med texter i allmänhet att min uppfattning om en text är annorlunda än din?

Om man utesluter de yttre faktorer som inverkar på en människas agerande – till exempel brådska och trötthet – och i stället fokuserar på människans kognition, är det möjligt att ge flera olika förklaringar till varför missförstånd uppstår. Dessa förklaringar utesluter inte varandra utan kan ibland också inverka samtidigt.

I mina tills vidare opublicerade avhandlingar ger jag olika förklaringar till varför det uppstår missförstånd i översättningsprocesser och i andra sammanhang där vi behandlar texter. Missförstånden kan förklaras med fenomen och upplevelser som sammanhänger med den aktuella situationen och som utgör en risk för människans kognition. En del av dessa förklaringar har på ett eller annat sätt varit kända utanför en översättningskontext redan tidigare, men man har inte kunnat förknippa dem med en översättares felaktiga eller bristande handlingar.

En orsak till missförstånd verkar vara att vi människor inte alltid agerar särskilt analytiskt, utan då och då obemärkt litar på vissa intuitiva lösningar. Vi gör så även när vi inte har nytta av att minska på den kognitiva belastningen. ”Jag har arbetat med samma sak så många gånger tidigare att jag inte längre behöver granska alla detaljer”. Ibland är dock likheten mellan den nuvarande situationen och de tidigare upplevda situationerna skenbar, eller så finns likheten bara till en viss grad. Människan, till exempel översättaren, fastnar då för en tolkning som vid noggrannare analys kanske visar sig strida mot resten av texten eller vara endast en möjlig tolkning bland flera andra. I båda dessa fall finns det risk för missförstånd.

En annan orsak till missförstånd som sker i samband av översättning är vår medfödda benägenhet att tolka och bedöma omvärlden utifrån våra egna måttstockar. Eftersom vi människor är hermeneutiska varelser som inte enbart observerar världen utan också försöker förstå den, händer det att vår strävan efter att förstå det som sker runtomkring oss blir alltför stark. I sådana fall kan till exempel en översättare omedvetet gripas av panik och tvinga fram en sådan tolkning av texten som varken är korrekt, lämplig eller ens förnuftig. Detta sker vanligtvis på grund av inflytande från översättarens egen kulturbakgrund. Det finns webbplatser som erbjuder tragikomiska exempel på översättningar som har misslyckats av denna orsak.

Tyvärr beror felaktiga översättningar många gånger också på översättarens otillräckliga språk- och översättningskunskaper, som ofta ytterligare är kombinerade med en obefintlig förmåga att tolka kulturella drag i en text. Benämningen ”översättare” (till skillnad från benämningen ”auktoriserad translator”) är inte skyddad, och därför kan vem som helst kalla sig översättare – litet på samma sätt som vem som helst kan kalla sig konstnär.

Min strävan efter att utreda den kognitiva sidan av översättning sammanhänger framför allt med uppfattningen om att den kommunikation som sker med hjälp av översättning är likadan som den kommunikation som inte sker med hjälp av översättning. Detta innebär ändå inte att översättning vore ett av specialfallen inom kommunikation eller att alla dess egenskaper enbart kunde förklaras med allmänna teorier om kommunikation. I stället är översättning en sådan form av kommunikation som förenar ett antal olika faktorer som inte fungerar på samma sätt inom den enspråkiga kommunikationen. En central faktor är författarens behov av och förmåga att förutse mottagarnas förväntningar och krav.

I enspråkig kommunikation, särskilt inom ens eget modersmål, är det vanligtvis relativt tryggt att stödja sig på sådana metoder som tidigare har visat sig vara säkra och fungerande. Situationen är dock en annan när det gäller översättning.

Eftersom en översättare behärskar sitt eget språk bäst och har störst kännedom om sin egen kultur, rekommenderas det vanligtvis att översättaren översätter endast till sitt eget modersmål. Inom mindre språk kan det emellertid vara omöjligt att följa denna rekommendation. I andra länder finns det till exempel bara få sådana personer som behärskar finska och känner tillräckligt väl till den finska kulturen. Därför är det ofta finskspråkiga översättare som översätter från finska till andra språk. I sådana fall kan översättaren nödvändigtvis inte förutse mottagarnas kognitiva handlingar och kulturella tolkningsprocesser tillräckligt väl. Då passar översättningen kanske inte till alla delar in i den nya kontexten och texten upplevs inte heller som naturlig. Jag försöker utreda bakgrunden även till denna företeelse i min forskning som just nu är under arbete.