Jag är inte säker om jag kan lyfta fram endast ett särskilt bra minne från Helsingfors universitet, så i stället återger jag här två positiva upplevelser.

Innan jag blev utnämnd till biträdande professor i engelska år 1987 skulle jag i slutskedet av ansökningsprocessen ge prov på min kompetens genom att hålla en föreläsning inför en nämnd. Jag minns inte denna föreläsning bara eller ens i huvudsak därför att den blev godkänd, utan av en helt annan orsak. Tillställningen har blivit ett trevligt minne framför allt därför att nämnden som bedömde min föreläsning bestod bland annat av professor Ossi Ihalainen (1941–1993) och professor Matti Rissanen, som numera är professor emeritus. Dessa två meriterade forskare förhöll sig på ett intresserat och framför allt förstående sätt till min föreläsning. Detta framgick i synnerhet efter att jag hade avslutat min föreläsning och Ihalainen och Rissanen ställde några preciserande frågor. Jag insåg även med min ringa erfarenhet att de ställde frågor därför att föreläsningen gav orsak till det, inte därför att de måste eller hade möjlighet att göra det.

Ett annat synnerligen trevligt minne sammanhänger med Hanna Niemeläs disputation i början av år 2003. Niemelä höll på att förbereda sig inför sin disputation och kände sig som sig bör litet nervös. Därför frågade hon mig vad hon för sin egen del kunde göra för att inte staka sig och för att också i övrigt få en smidig start på disputationen. Jag gav henne ett råd som jag hade fått flera år tidigare av professor Susumu Kuno när jag studerade vid Harvard University.

Kuno hade bjudit mig och några andra doktorander på supé hemma hos sig. Under kvällens lopp började vi tala om förmåga att uppträda, och Kuno berättade om en metod som hjälper att engagera publiken. När tillställningen börjar och man går upp på talarpodiet, ska man ta ett fast grepp om dess kanter och lugnt se på publiken från sida till sida utan att säga något på några sekunder. Största delen av publiken börjar känna sig litet oroliga när talaren bara tittar på dem med en bedömande men leende blick utan att säga något på fyra, fem sekunder. När talaren äntligen (alltså efter fyra, fem sekunder) börjar tala, känner publiken sig lättad när tillställningen trots allt fortskrider på det förväntade sättet.

Jag berättade för Hanna Niemelä att jag hade följt professor Kunos råd i min egen disputation och att det hade fungerat utmärkt, så jag rådde henne att göra detsamma. Niemelä tillämpade metoden i sin disputation och berättade glatt efteråt att det hade fungerat fint. Man kunde väl kalla det här en viss typ av akademisk tradition vid Helsingfors universitet…