Olavi Paavolainen, född i byn Kivinebb i Karelen 1903, inledde sin skolgång i läroverket i Viborg. Familjen flyttade till Helsingfors när fadern Pekka blev vald till lantdagsman från Ungfinska partiets listor. Karelen kom emellertid att ha en stark inverkan på Olavi Paavolainens senare liv och han beskrev sig själv mycket riktigt också som en hundraprocentig karelare.

Poeten, som i yngre år hade drömt om en karriär som officer, skrev in sig vid Helsingfors universitet 1921. Paavolainens studier i estetik, litteratur och konsthistoria var splittrade och ledde inte till en examen. Detta hindrade dock inte den unge Paavolainen från att stifta bekantskap med författarkretsarna i huvudstaden. Han utmärkte sig som en central inflytelserik figur i den europeiskt sinnade konstnärsgruppen Tulenkantajat, ”Eldbärarna”, som såg modernismen som sitt ideal. Andra medlemmar i gruppen var bland annat Katri Vala, Yrjö Jylhä och Mika Waltari.

Paavolainen reste också flitigt. Efter en resa till Paris sommaren 1927 gav han ut sitt verk Nykyaikaa etsimässä (1929). I verket behandlade Paavolainen urbanisering och teknologisering samt redogjorde bland annat för futurismen. Paavolainen förstod vikten av olika publiceringskanaler och skrev utöver böcker också bland annat i tidskrifter.

Paavolainens kritiska recension av Pentti Haanpääs verk Kenttä ja kasarmi (1928) i tidningen Tulenkantajat hade en tydlig inverkan på utvecklingen av Haanpääs författarkarriär. Haanpää fick till exempel svårigheter att hitta en förläggare. I själva verket riktade Paavolainen dock sin kritik mot den verklighetsbild som Haanpää målade upp i sitt verk. Han kritiserade i synnerhet den finländska maskulina kulturen som beskrevs i verket – en kultur som hade utvecklats vid sidan av den allmänt rådande manstukten. Paavolainen ansåg att den moderna världens framsteg krävde disciplinerat beteende.


Efter sin fars död återvände Paavolainen till sin födelsebygd i Kivinebb. Där tillbringade han början av 1930-talet bland annat med att publicera sitt verk Suursiivous eli kirjallisessa lastenkamarissa (1932), i vilket han kritiserade unga författare. Paavolainen kritiserade sina författarkamrater bland annat för deras dekadens och esteticism, det vill säga teman av vilka han tidigare även själv hade varit anhängare.

På 1930-talet tog Paavolainens litterära produktion en mer politisk riktning. Författaren verkade pendla i en värld som delades upp mellan extrema idéer. Själv hävdade han dock att han enbart innehade en roll som åskådare och häcklare. Utgångspunkten för Paavolainens verksamhet var att folket i Finland inte förstod omvärldens händelser, och därför gav han detaljerade förklaringar till händelserna. På grund av detta kunde läsarna få en mycket motstridig uppfattning av hans verk. Författaren kunde exempelvis tolkas antingen företräda eller kritisera fascismen.

Paavolainens texter vittnar om ett motstridigt förhållande till nazismen. Paavolainen beundrade teknologin, Hitlers storvulna retorik och den tyska effektiviteten, medan rasläran, nationalismen och den blinda lydnaden fjärmade honom från tänkesättet. Han gav också ut två verk om temat före andra världskriget: verket Kolmannen valtakunnan vieraana (i svensk översättning Som gäst i tredje riket: en rapsodi) publicerades 1936 och verket Risti ja hakaristi (i svensk översättning Korset och hakkorset: inför en ny världsbild), som kritiserades för dess fascistiska inslag, publicerades två år senare. Dessa delar av Paavolainens produktion som beskrev fascismens framsteg utgjorde naturligtvis en dragningskraft för många författare och filosofer vid denna tid.

Den alltmer ryktbare författaren Paavolainen tjänstgjorde under krigen vid arméns informationskompani. Han blev sårad i luftbombningar i slutet av vinterkriget och var därefter verksam som adjutant till generalen Martin Wetzer. Under fortsättningskriget tjänstgjorde Paavolainen vid arméns informationskompani både vid fronten och vid högkvarteret i S:t Michel.­ Uppdragen vid informationskompaniet gav honom förhållandevis fria händer att forska i det krigshärjade Karelen under fortsättningskriget. Den karelska kulturen hade också en stark inverkan på uppkomsten av Paavolainens verk Synkkä yksinpuhelu (1946, i svensk översättning Finlandia i moll).

Efter kriget närmade sig Paavolainen den politiska vänstern. Han innehade en tjänst som chef för Rundradions teateravdelning ända till sin död. Paavolainen var också medlem i översättningskommittén vid Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen – en kommitté som fattade beslut om vilka finska verk skulle översättas till ryska. På äldre dagar tilldelades Paavolainen många olika hedersutmärkelser, allt från Eino Leino-priset till Pro Finlandia-medaljen. Paavolainens sista levnadsår präglades av alkoholmissbruk, och till följd därav insjuknade han i levercirros och dog år 1964 i Helsingfors.

Källor:

• Korhonen, Kuisma: ”Olavi Paavolainen oli narsisti ja takinkääntäjä” i Helsingin Sanomat 17.19.2014. Hämtat 24.9.2015.
• Kurjensaari, Matti: Loistava Olavi Paavolainen. Tammi 1975.
• Olavi Paavolainen, publikation på Wikipedia. Hämtat 24.9.2015.
• Paavolainen, Jaakko; Olavi Paavolainen, keulakuva. Tammi 1991.
• Riikonen, H. K.: Paavolainen, Olavi, Webbpublikation på Kansallisbiografia. Hämtat 24.9.2015.