Som abiturient ville jag bli journalist och visste att jag var författare. En klok släkting rådde mig att studera ett sådant ämne vid universitetet som jag brann för. ”Journalistik lär du dig sedan genom arbetet”, sade släktingen och tog ännu en kräfta. Det stämde. Jag kom lätt in på universitetet med musikvetenskap som huvudämne. Jag hade nämligen spelat violin alltsedan jag var sju år gammal och hade ett passionerat intresse också för musikteori och musikhistoria redan under gymnasietiden.

Jag kände det som min plikt att välja kommunikation som mitt första biämne. Jag förstod ändå ganska snart att detta läroämne vid Helsingfors universitet enögt betonade företagens behov och totalt saknade intresse för media, så jag tror att jag endast avlade grundstudierna. Däremot kändes sociologi, estetik och filosofi som oändligt intressanta och nyttiga ämnen för en journalist.

Jag studerade på 1980-talet, vilket säkert skiner igenom här. Då var universitetsstudierna fria och oinskränkta. Jag är oerhört glad och tacksam för det. Då man inleder sina studier vet man kanske inte alltid vad allt som intresserar en i världen och vad man kan ha nytta av under resten av livet. Friheten hängde också ihop med hur länge studierna varade. Jag blev sommarreporter på finska Rundradion som 23-åring och kom ut ur huset först 22 år senare. Studierna drog ut på tiden men avbröts inte.

Jag uppskattar min magistertitel eftersom en alltför stor andel av just journalister är studenter. Journalistik lär man sig bara genom jobbet och det är lätt hänt att arbetet tar överhanden.jobbet slukar upp en. Samtidigt borde journalister om några ständigt utveckla sig själva.