Som grånande humanist vill jag uppmuntra alla ungdomar att lyssna på sin inre röst och välja ett studieämne som de har helhjärtat intresse för. I dag befinner sig den trygga arbetsmarknaden med fasta tjänster ända fram till pensionering i ett skede av upplösning. Det gamla systemet faller i bitar och i stället bildas det ett splittrat nätverk som består av självständiga egenföretagare. Detta leder till oro hos många unga och de väljer att ta det säkra för det osäkra.

Men vad är säkert? I början av 2000-talet var studier vid Tekniska högskolan den bästa inkörsporten för en akademisk karriär. Att diplomingenjörer går arbetslösa tio år senare överraskar ingen. I dag verkar läkaryrket vara den säkraste vägen till rikedom. Men är detta den rätta bevekelsegrunden för att ge sig in i ett tungt yrke? Och hur länge kommer läkarnas överlägsna position att hålla i statistiken över löner och prestige? Om man i stället fattar intresse för döda språk, arkeologi eller neuropsykologi, kan man bli herre över sitt eget liv och medan arbetskarriären blir allt längre känna hur tanken på att gå i pension blir mer fasansfull än tanken om döden. För oss humanister är arbetet ofta en livsstil och därför något betydelsefullt.

Från universitetets sida önskar jag förståelse för ungdomen. En tjugoåring är för ung för att veta allt. Ungdomen måste ges tid att begå misstag och välja om, få känna glädjen av att leta och finna. Endast så utbildar vi lyckliga arbetstagare.