Jag har varit förvånansvärt mycket engagerad i undervisningsuppdrag för att vara en person som under studietiden (och som barn till två lärare) tänkte att jag aldrig vill bli lärare. I själva verket älskar jag att undervisa. Men vägen hit har varit litet brokig. Jag arbetade länge som kulturjournalist i slutet av 1980-talet – både under min studietid och efter att ha avlagt en filosofie kandidatexamen i konsthistoria. Enligt min egen uppfattning hade jag tagit farväl av universitetet våren 1987 på den så kallade publiken. Därefter började jag skriva om bildkonst och andra kulturjournalistiska ämnen på kultursidorna i dagstidningen Helsingin Sanomat.

Universitetet släppte dock inte taget om mig. Ett par år efter att jag hade slutfört mina studier blev jag ombedd att hålla en kurs om modernism och modern konst i läroämnet konsthistoria. Jag anmälde mig också som doktorand och började så smått drömma om att studera i USA. Jag ansökte om Fulbright-stipendium för studier vid New York University och studerade där under läsåret 1990–1991. Min tid i New York var banbrytande både med tanke på politik och teori. Jag bekantade mig med den vid den tiden alldeles färska queerrörelsen där den hade sitt ursprung. Mina lärare var de briljanta feministerna och konsthistorikerna Maud Lavin och Therese Lichtenstein samt ”modern” till performancekonstens historia RoseLee Goldberg. Under deras handledning blev jag för första gången intresserad av att undervisa och utveckla undervisningsmetoder.