Jag återvände till Finland våren 1992. Medan jag befann mig på andra sidan Atlanten fick jag höra att ett institut för kvinnoforskning, Kristinainstitutet, hade grundats vid Helsingfors universitet. Senare blev Kristinainstitutet mitt akademiska och politiska hem i flera år. Där höll jag min första tvärvetenskapliga kurs om könsroller och könssystemets strukturer i bildkultur och där deltog jag i professor Kirsi Saarikangas inspirerande seminarier. Under 1990-talets senare hälft slutförde jag min doktorsavhandling som en del av Saarikangas akademiprojekt.

Vi på Kristinainstitutet arbetade – först under Aili Nenolas och sedan under Kirsi Saarikangas ledning – ihärdigt för att bygga upp ett institut som fokuserar på humanistisk forskning och undervisning och ständigt är på alerten när det gäller samhälleliga frågor. Jag upplevde Kristinainstitutet som en fruktbar arbetsmiljö som respekterade skiljaktigheter och tillät konflikter. Där kunde också studenterna bekanta sig med vetenskapens många olika perspektiv i praktiken.

Med tanke på mitt eget arbete var det centralt att Kristinainstitutet utvecklades till den andra av två finländska instanser som är verksamma med queerforskning – det vill säga kritisk forskning i genus och sexualitet. Den andra liknande instansen finns vid Åbo universitet. Den finländska queerforskningen har arbetat aktivt med att utvidga och ifrågasätta uppfattningar om sexualitet, problematisera heteronormen och bidra till förståelse av könets mångfald. På Kristinainstitutet gjorde vi detta i samarbete med ett flertal forskare och så småningom blev queerforskning ett av insatsområdena i forskningen och undervisningen vid institutet.

Kristinainstitutet bedrev aktivt internationell verksamhet, men väsentligt var också det riksomfattande samarbetet inom genusforskning. Nätverket Hilma utvecklades under 2000-talet till ett oersättligt forum för genusforskare, i synnerhet med tanke på utvecklandet av undervisningen inom området.