Jag har redan jobbat så länge inom branschen att jag kan se kritiskt tillbaka på min karriär. Jag har fått många så att säga egna författare vars brokiga produktion jag fått översätta. Helt och hållet har jag översatt amerikanen John Irvings hittillsvarande produktion (manuskriptet till den nyaste romanen väntar ännu på att bli översatt). Författarens stil och tematik har blivit så bekanta att jag på ett förbryllande sätt tror mig känna honom bättre som person än vad jag egentligen gör – fast vi har ju förstås träffats ett flertal gånger under årens lopp. Jag översatte Irvings debutroman Setting Free the Bears för några år sedan och tillsatte då ett efterord. Det hade redan gått ett kvartssekel sedan jag översatt The World According to Garp till finska och nu ville jag översätta också debutromanen för att därmed få hela hans författarskap översatt. Succéförfattarens alla teman finns som embryon i debutromanen, ämnen som han senare kom att variera i sitt vittomfattande författarskap.

En annan av mina ”egna” författare är Alice Munro. Även med henne har jag redan arbetat i över trettio år. Nobelpristagarens intelligenta och väl övervägda samlade berättelser har varit angenäma översättningsuppdrag. Jag är tacksam över att nu, efter att ha samlat på mig en del livskunskap, få översätta Munros berättelser som på ett skarpt och insiktsfullt sätt beskriver vändpunkterna i en kvinnas liv. Jag träffade Alice Munro på en litteraturfestival i Toronto 1986 och hade då redan översatt två av hennes samlingsverk. Nyligen fann jag en pocketbok med Munros dedikation: ”Good luck, Kristiina!” Typisk torr humor i hennes stil. Munro har sagt sig vandra runt i sin noveller som i ett hus där hon vidrör och flyttar på saker. På samma vis följer översättaren i författarens fotspår och prövar och smakar sig fram till olika möjligheter. Som översättare är det visuella lika viktigt för mig som det auditiva. Min ungdoms teaterintresse har varit till stor hjälp för att skapa en bild av böckernas karaktärer.

En nyare bekantskap som skriver om kvinnans liv är Siri Hustvedt. Hennes romaner bjuder på en urban beskrivning av den amerikanska moderna verkligheten och kvinnans liv. Hustvedt är en författare som jag förgäves erbjöd till flera förlag, tills jag slutligen fick napp på Otava. Hustvedt sätt att ympa in konst, konsthistoria och de små detaljerna i skapandet av konst delar publikens åsikter – men mig tilltalar hennes estetik.

En tredje amerikansk författare som jag uppskattar är Philip Roth. Efter att i tiderna ha fått en markering i min studiebok för avklarad kurs i satsanalys svor jag att jag aldrig mer skulle analysera en enda sats till. Men för att lösa de flera sidor långa satserna i Roths verk American Pastoral var jag tvungen att ta tillbaka mina ord och grabba tag i en blyertspenna. Grammatikboken har inte heller därefter hunnit samla damm. Att översätta handlar om att helt konkret plocka isär och bygga ihop igen. Källtextens husbygge måste resas upp igen på ett nytt ställe i ett nytt språk, utan att byggnaden kollapsar eller fogbruket syns. Roths trilogi var en djuplodande resa in i det amerikanska samhället sett ur ett judiskt perspektiv.