Karl Ferdinand Ignatius, direktör för Statistiska centralbyrån, var utöver sin statistiska och vetenskapliga verksamhet en politiskt aktiv fennoman. Han var lantdagsman och senator och skrev artiklar i dagstidningar och tidskrifter.

Ignatius var med och grundade tidningen Uusi Suometar 1869 tillsammans med andra framstående fennomaner. Han kom från ett helt svenskspråkigt hem och trots att han var finsksinnad lärde sig han aldrig det finska språket ordentligt. Vanligtvis skrev han sina artiklar på svenska och lät sedan översätta dem till finska. Ignatius artiklar publicerades bland annat i tidskriften Valvoja.

I lantdagen deltog Ignatius första gången 1877 som borgarståndets representant. Han blev snart en ledarfigur bland ståndets finskspråkiga minoritet. Det fanns planer på att Ignatius skulle efterträda sin gode vän Georg Zacharias Forsman (senare Yrjö Sakari Yrjö-Koskinen) som chef för kammarexpeditionen redan 1882. Planerna förverkligades först tre år senare.

Som senator förnyade Ignatius bland annat statens bokföring, jord- och mantalsböckerna och tjänstehusens övervakning. Han ansåg ändå att hans viktigaste uppgift i senaten var att förbättra den obesuttna befolkningens ställning. Ignatius arbete bar frukt i form av den förordning som 1892 förbättrade torparnas ställning och i form av den obesuttna befolkningens fond som grundades 1896 till ära av storfursten Nikolai II:s kröning. Åtgärderna för att förbättra den obesuttna befolkningens situation väckte kritik och många markägare var direkt hånfulla.

Ignatius, som ursprungligen hade förespråkat gammalfinsk undfallenhetspolitik gentemot Ryssland, bytte politisk hemvist i samband med förtrycksperioderna kring sekelskiftet 1900. Han anslöt sig till konstitutionalisterna, vilket ledde till schism med många långvariga vänner, däribland Yrjö-Koskinen. Efter att ha motsatt sig språkmanifestet 1900, enligt vilket ryskan inom tio år skulle bli det officiella administrativa språket i Finland, blev Ignatius tvungen att självmant lämna sin senatorspost. Han medverkade senare i Leo Mechelins senat efter storstrejken 1905. Bara några år senare, 1908, fick dock Ignatius lämna in sin pensionsansökan eftersom Rysslandsrelationerna åter hade blivit kärva.

Källor:

• Georg Luther, Ignatius, Karl Ferdinand, nätpublikationen Finlands nationalbiografi. Hämtat 8.5.2015. Kan läsas avgiftsfritt via Nelli-portalen.
• K. E. F. Ignatius, nätpublikationen Wikipedia. Hämtat 8.5.2015.